tionsUtskottets förslag, utan att till egen belåtenhet kunna sätta något annat i stället. — En Tal. som visat sig äga mycken förkärlek för de store, hade äfven sökt visa, att ingen mera genomgripande förändring af vår närvarande representation vore af nöden. Visserligen hade representationen i närvarande ögonblick mera imponerande ställning än någonsim förr. Såsom en följd af Ständernas vid denna Riksdag vidtagna åtgärder hade Kongl. Maj:t från konseljen aflägsnat dess med anmärkningar belastade rådgifvare; derjemte hade Kongl. Maj:t med bifall till Ständernas beslut till en departementalstyrelses införapde kallat nye rådgifvare, bland hvilka märkas en tillförordnad statsminister för utrikes ärenderna, — hos hvilken både Konung och nation ega stor förbindelse, för det han genast efter Hr Hartmansdorffs aftägsnande ur representationen supprimerade tills vidare den förhatliga indragningsmakten; — en chef för krigsdepartementet, sow visat sig älska vurdniog och sparsamhet inom statsförvaltningen, samt rättskaffenshet i befordringsärender; och slutligen en chef för civildepartementet, som gjort sig känd för fria åsigter i handelsoch näringslagstiftningen, och cnudast har att tacka förtiensten för sin ståtsrädsplats. Det torde äfven få tillräknas Ständerna, au det hitintills lyckats att från det lediga Just. statsministersembetet utestänga en landshöfding i ett af de Småländska länen, hvartill komme åtskilliga vid denna Riksdag fattade beslut om den ministeriella ansvarighetens utkräfvande, tili befordran af de rationella åsigter i afseende på landtoch sjöförsvarets organisation, införande af ordning och spårsamhet i statsförvaltningen, konsternas uppmuntran me. m.; men ehuru detta kan räknas närvarande riksmöte till godo, kan likväl häröfver intet försvar hemtas för ståndsrepresentationen, som, onaturlig i sin bildning, lidande af brist på harmoni och system, söndrad ända till fiendtlighet inom sina egna beståndsdelar, böjd och pressad af sina onaturliga formers tyngd, framter det olyckliga skådespeiet af en sig sjelf småningom upplösande makt, hvars egentliga moraliska styrka nu mera endast är att söka inom de afdelningar, hvilka närmast representera folket. Tal. förklarade sig förbunden en ledamot, som med anledning af ett föregående yttrande af honem (Hr Petre) tagit Presteståndets försvar. Mycket vanns väl icke derigenom, emedan det föga innefattat något i sek, men det sauverado imedlertid apparancerna, i så måtto, som det icke kunde sägas, att ett helt RiksStånds behörighet blifvit satt i fråga, utan att någon stämma höjt sig deremot. Presteståndet saknade lyckligtvis icke ledamöter, som sjelfve voro ef samma tanka som Tal. i denna fråga. Denna representationsrätt fölle sig äfven allt för tryckande för valmännen, så att mången kyrkoherde nödgas taga sin sista skärf för att betala bidrag till riksdagsarfvodet. Sådant vore Jätt insedt af det orimliga deri, att Presteståndet intoge en fjerdedel af representationen. Det vore föga mer orimligt om hela representationsrätten uteslutande låge i Presteståndets händer, förutsatt nemligen ,att presterliga befordringar icke utgingo från Konungamakten, men uteslutande från folket genom fria val. Biskoparne anse sig nu för ingenting mindre än konurgamaktens målsmän och betrakta folket i dalen såsom en rå fiendtlig massa; en af högvördiga Ståndet hade till och med sagt, att han för detsamma hyste större afsky, än för ovännen i Öster. Denna sinnesstämning mot det lägre folket, så olycklig hos prestmän, vore en följd af den synbara retelse till ärelystuad och fåfånga utmärkelser, som alstras af Presteståndets deltegande i statsbestyren. Tal. hade sjelf inom presteståndet hört en ledamot förespegla biskoparne et förslag, hvarigenom de icke skulle föriora sin sjelfskrifna representationsrätt. aMärken väl, mine Herrar ) fortfor han, att detta skedde i en tid, då mean i allmänna moralens, religionens och fäderneslandets namn fordrar Biskoparnes frivilliga afträdande ur representationen. Hvad man yttrat om Ståndens anor, historiska minnen och i folkets seder rotfästade anspråk, YOre alltför vackert, men också alltför fåfängligt. I den syftning mången här talat derom, skulle man med fog kunna sätta i fråga, om RiksStånden hafva mnågot att berömma sig af de omstörtningar i samhällsordningen, hvartill. de i deras fordna skepnad bidragit. Skulle sådant Jlända dem till förtjenst, Tore också följden, att revolutionen togs i försvar. Detta vore dock, lindrigast sagt, oförsigtigt. Klokast är måhända den, som öfver Ståndens forntid drager en slöja, så litet genomskinlig som möjligt. Tal. räknade de närvarande Ståndens upprinnelse från revolutionen 4899, då en konung afsattes och hans dynasti för alltid skiljdes från riket. Att tala om Norges exempel vore väl förgäfves. Hänvisningen på dess hugneliga och lärorika exempel vore en ropandes ord i öknen; fruktlöst VOre följaktligen att fästa uppmärksamheten på en nabostat, som nu lifligt önskade att tillegna sig Norges representationssätt; fruktlöst att ådagalägga den politiska vinsten af ett representativt samband mellan. trenne nära beslägtade och icke destomindre skiljda folk. Riksdagens gång, dess vunna och väntade resultater voro redan vidrörda; det vore begripligt, att ju bättre ställningen vid detta riksmöte vore, ju star kare den representativa statsmakten vore, desto mindre anledning förekom, att till grundlagsenlig hehandling antaga ett af ståndsprincipens vänner upprättadt reformförslag, som, långt från att vara rationelt, skulle i anseende till derigenom beredt ökadt inflytande för embetsoch tjenstmän möjligtvis göra representationen sämre än den nu är. Representationsfrågan kräfde under nuvarande omständighoter en annan behandling, än den rönt inom Ständen. Tal. hade redan i Utskottet framhållit de förnämsta bristerna hos vår närvarande representation. Har hade haft till syfte, att man i denna samhällsvigtiga sak skulle börja med att ransaka sig sjelf — sitt Stånd, sitt Stånds omgifning. Han trodde att mani denna fråga icke borde sky att inskåda i hvarje ståndsförhållandes egna och utmärkande brister; att ämnet vore af den beskaffenhet, att till och med RiksI dagens egna personligheter icke borde fritagas från len närmare granskning: allt i ändamål att lägga samI tidens iakttagelser till den förut samlade cerfarenbeten. Om också häruti skulle ligga något offer, så vore dock ändamålet omisskänneligen godt. Den kallt beräknande egenkärleken har imedlertid segrat. Inom de trenne Stånden bafva de öfverflyglats, dessa få röster, hvilka bemödat sig, att i dagen Jägga öm nanda Pike QRt:c cannckvidian cf: 11 tacce POCNSkKkAPD