älven önska och hoppas, alt sådant ej motarbetas af Sverges Borgerskap, som sjelft vid närmare öfvervägande torde finna, att de fördelar, Borgerskapet tror sig äga af inskränkningar i näringsfriheten, äro mera inbillade än verkliga och helt och hållet uteblifva, om de förfallningar, som derom utfärdas, ej kunna behörigen handhafvas. N. N. alaska RR KORRESPONDENSARTIKEL. Den orientaliska frågan. Nu är den snart afgjord. Thiers reser till Italien, att uppgöra de gamla Florentinska frågorna; Guizot har satt sig på hans taburett och predikar fred. Försoningen stundar: de fyra makterna skola få en femte till hjelp emot Mehemed Alis lilla makt. Propagandan skall icke släppas lös: och af alla de dyrbara rustningarne och förskansningarne skall ingenting återstå, mer än de nya bastiljerna kring Paris, ganska nyttiga, för att hålla uvriererna i styr. Turkiets halfmåne skall flämta i sitt nedan ännu aen tid och en balf tidp, eller till dess England fått fast fot i Egypten och Syrien, och Ryssland och ÖOsterrike stadnat midtemot hvarandra på Bosforens östra och vestra strand, för att af seraljen taga inteckning för sina krigskostnader. aMuschAllah! skall profetens efterträdare säga för sig sjelf, adet stod skrifvet i ödets bok, att jag skulle få dessa otrogne till beskyddare mot Ibrahim och Kurderna och Bosnierna och A4lbaneserne, och att Moses Montefiore skulle låna mig penningar på pant! sas söner ) beskugga mig med sina svärd, och Abrahams med sina guldhögar 3 nu kan jag lägga belåtenhetens kind på förtroendets örngott och slumra i ro, redan vid mina dagars morgon; ty jag har ingenting öfrigt att bestyra om! — Så står det kanske äfven skrifvet i något hemligt, ganska hemligt utkast till en diplomatisk notvexling, ämnad att en dag taga plats i konferensprotokollerna, och att derifrån verkligen öfverflyttas i ödets bok, om allt går efter Önskan. Gissar jag inte rätt? Kommer det ej att luta ditåt, om beräkningen slår in? Eller hvad tror ni sjelf? — Ni hörde nyss att fonderna stego genast, emedan hvar och en förstår att ingen brådska är tills vidare för handen. Men detta är i alla fall bara ytan! Den, som kunde se bakom henne ändå! Den, som ändå i detta ögonblick, just nu, vore i Paris, ack, i Paris! Det var en liflig Fransman, som lät denna politiskt-profetiska störtskur falla öfver mig, på stora torget i Brässel, midt framför stadshuset, hvars detaljer han annars lofvat förklara för mig, när vi för ett par dagar sedan anlände hit tillsammans. Han kunde så mycket lättare åtaga sig att vara min ledsagare, som han sedan längre tid var bosatt i Belgien. Men nu fick han dertill ingen tid. Vi hade för några ögonblick sedan fått höra den med dufvopost nyss ankomna börsnotisen om ministerombytet i Paris, och denna erinran om födelsebygden hade i hast förflyttat min cicerones fantasi så högt upp på de politiska tinnarne, att han för tillfället saknade alla sinnen för verldens vanliga förströelser; fastän jag tyckte, att det sublima tornet framför oss var ansenligt nog, för att icke kunna förbises. Till ersättning fann jag ock för godt att ej besvara hans frågor. I början syntes han ej heller räkna derpå, emedan han skyndade att besvara dem sjelf, så snart han hunnit framställa dem. Jag bad honom allså fortfara obehindradt, och stod, å min sida, lika ostörd, med blickarne fästade på detta stadshus med sitt torn, detta beundransvärda konstverk, den göthiska arkitekturens måhända största mästerstycke, en Brisselsk spetsväfnad af sten, som redan i fyra århundraden oskadad genomilats af stormarna, på lika många fots höjd, som det är dagar i året, och med hvars luftiga marmorfiligrams Fru Telanders brecher och diademer af silfvertråd, så eleganta, så fina, så konstfulla, ändå icke skulle uthärda jemförelsen. Mina blickar voro verkligen alltför fast häftade vid det närstående materiella undret, för att tillåta mig att följa min vän, i alla hans fria fantasier inåt framtiden. Till slut måste han ändå ha märkt, att han ej fick något svar, och gissat orsaken dertill. Men denna uppläckt förvirrade honom knappt ett ögonblick; han gjorde blott en bastig utvikning i en annan tonart, och fortsatte sedan samma tema. Jal ropade han, och pekade på tornspetsen, sdet är den salige Michael af koppar, som står deruppe och trampar på draken; det är ljusets strid emot mörkret, den nya skapelsens seger öfver urtidens stelnade vidunder! Menar ni att han stått der förgäfves, eller att denna, i hela kristenheten så bekauta sinnebild saknat sin tillämpning i det verkliga lifvet? — Tro mig: draken skall falla; inga konferensprotokoller förmå rädda honom. Ha vi ej här, rundtomkring oss, talande bevis derpå, i minnen från gamla och nya tider? Detta torn, der Hoorns och Egmonts hufvuden föllo, kan ej mera Vvanhelgas på sådant sält, och det mörka fönstret der borta, der ni ser välfmachinen i rörelse, skall omöjligen ännu en gång tjena till ståndpunkt för någon Alba, som ville njuta af de samla, blodiga skådespelen. Nej! Ni såg nyss parken, der hvar och en af våra tappra Var en Michael, för tio år sedan. Huru hotades vi ej efteråt! Hvilka ändlösa notvexlingar följde ej