slasna JJUSKALUNINACIN, Uivalllfrall OMAR TAP UISAVTIIV tillstyrkt undantag för tillverkningar, som tillhör bergverken) har Utskottet ej anfört; —— men förmodligen har Utskottet ansett, att all egentlig fa brikshandtering borde, lika väl som handtverk hänföras till borgerlig näring, och att det sålede: vgre billigt och rättvist, att innehafvare affabriker till städerna erlade skatt och härigenom bidroge till städernas bestånd och uppkomst. 1739 års manufakturprivilegier medgifva imedlertid rättighet för hvar och en, att på landet anlägga alla så beskaffade fabriker, hvartill skog, mark eller vattenfall erfordras, och Ridderskapet och Adeln kunna, enligt sina privilegier, inrätta hvilka slags fabriker som heldst å landet. Utskottets förslag innefattar således ett oskäligt ingrepp i andra Svenska medborgares frioch rättigheter så mycket mera oväntadt, som en del af Utskottets ledamöter utmärkt sig för frisinnade tänkesätt och hatare af privilegier och monopolier vid hvilket förhållande det varit att hoppas, atl Utskottet ej skulle låtit hänföra sig att föreslå er obehörig och olaglig beskattning å andra med: borgare till fördel för städernas borgerskap. Svår har man äfven att förklara anledningen dertill att Utskottet från skyldighet till burskap i stac undantagit dem, som ega bergverk, men hemställ att sådan skyldighet må ega rum för innehafvart af glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, oljeslagerier och öfrige på landet befintlige fabriksinrät ningar. Man kunde ju då med lika mycket skä företaga sig att bevisa, att det för landet, son åndå har den vida större befolkningen, vorq långt bättre, alt största delen af städerna upp: hörde att åtnjuta sina privilegier. Det ena vore hvarken våldsammare eller orättvisare än det andra, och säkert är, att städer i alla fall ej upp hörde att finnas, och en stor del, kanske, at blifva vida mera blomstrande, än de nu äro. I afseende på utöfning af handel på landet hai enskilda BesvärsUtskottet endast åberopat gällande författningar om handel med spanmål och viktualier. Utskottet har härvid förbisett rätligheten för bruksägare att hålla underhafvande tillhanda erforderliga förnödenheter, äfvensom rättighet för egare af glas och porslinsbruk sam! manufaktursmidesverk att å landet hålla öppna bodar till försäljning af sina tillverkningar. Deremot har Utskottet, som det synes, för att afhjelpa det hinder och den olägenhet, som inköp och transport af stadsmannavaror ej sällan tillskynda invånarne på landet i orter, som äro från stad aflägsna, föreslagit att på 3 mil från stapelstad och äfven närmare, om serskilda lokala förhållanden dertill föranleda, köpingar må kunna inrättas och handel der få idkas i parti med landtmannaprodukter och inhemska varor, och i minut med såväl sådana som salt, sill, kaffe, socker, risgryn, snus, tobak, fiskvaror och specerier i allmänhet, äfvensom att handtverk och fabriker finge i köpingarna anläggas och drifvas. Om detta förslag anses antagligare än hvad Kommerskollegium i enahanda syftning hemställt i 4 kap. af dess underdåniga förslag till handelsreglemente, och hvarom meningarne kunna vara delade, torde likväl vid Utskottets förslag böra ibland annat erinras, att till undvikande af ovisshet, huruvida meningen är, att köpingar må inrättas äfven i orter, som äro 3 mil aflägsna från andra städer än stapelstäder, ordet stapelstad skall utbytas emot stad; att färgstofter, såsom för allmogen serdeles behöfliga, borde tilläggas dei förslaget uppräknade artiklar, som skulle utgöra föremål för handeln i köpingar; men att deremot af inhemska varor handel i minut med bränvin. konjac och rumm ej borde vara tillåten. I strid med den omtanka Utskottet ådagalagt, för att underlätta inrikes handelsrörelsen genom förslaget om köpingar, innehåller deremot förslaget till Handelsordning i 414 4 art. en olämplig föreskrift i afseende på utrikes handeln. Den lyder sålunda: Inga andra än borgare på handel och fabriksrörelse skola vara berättigade att! i stapelstäderna, der de äro borgare, på tullkammare angifva till tullbehandling varor, som till utrikes ort afgå eller derifrån inkomma; Apolbekare dock vid sina privilegier i detta fall oförkränkte. Detta stadgande innebär cj allenast inskränkning i den rättighet, Ridderskapet och Adeln, på grund af dess previlegier, äger att utföra egna produkter och från utrikes ort hemta, hvad för eget behof erfordras, utan ock en sådan inskränkning i den frihet, hvar och en bittills ansett sig äga, och som, hvad angår rättigheten att för eget behof införskrifva och införtulla varor, hittills ostridigt tillkommit hvarje medborgare, ehvad tydning man än må gifva nu gällande författningar. Orätt vore äfven att, ifall någon, i stället för att vända sig till handlande i siapelstäderna, åstundar att sjelf utskeppa egna varor eller för eget behof införskrifva dylika, betaga honom genom lagstiftningen rättighet dertill. Af hvad nu blifvit anmärkt kan slutas, att om Utskottet vid utarbetande af detta förslag i allmänhet ådagalagt upplystare och med tidens fordringar närmare instämmande åsigter än dem, som vid föregående Riksdag varit rådande inom BorgareStåndet, så har det likväl bibehållit fiera sådana inskränkningar i afseende på rättigheten att åstadkomma handtverkerioch fabriksvaror på landet samt der idka handel, som ingalunda stå tillsammans med allmänhetens bästa, dels