Aftonbladet – 12 november 1840, sida 2

slaget, yrkade att ståndet till förekommande al all vidare tvist i denna fråga, måtte biträda Borgareoch Bondeståndens bestut. Detta väckte någon sensatiog, män flera talare anmälde sig och inledde ånyo tvisten. H. E. Grefve Löwerhjelm gjorde distinktioner mellan vilkor och vilkor, fann det nu ifrågavarande icke farligt, sedan den upplysning tillkommit, att det kongruerade med redan för handen varande stadgande, och således icke gjorde ingrepp i regeringens administrativa myndighet; gjorde en tur genom Europas förnämsta hufvudstäder, der han fann medicochirurgiska instituter bestående vid sidan af medicinska fakulteter, och slutade med att tillstyrka antagande af Presteståndets inbjudning. Friherre Cederström, Jakob, eftergaf naturligtvis ingenting af stårdets förra beslut, men tillstyrkte äfven bifall till nyssnämnde inbjudning, på den grund, som han sednare förklarade att avilkoret, dermed vore cutplånadt — quod erat demonstrandum. — Hr Rosenblad, Bernh., höll ett mycket långt tal, för att bevisa, att det var en stor olikhet i olikheten mellan ståndens beslut nu och förra gången, så nemligen, att mån nu, utan att eftergifva en bokstaf af grundlagen, kunde antaga hvilken af de ifrågavarande inbjudningarne som helst, hvarföre tal. tillstyrkte att man borde hålla sig till Borgareståndets, emedan detta stånds förklaring väl var sämre redigerad, men skulle leda till säkrare slut på tvisten. Vid ett sednare uppträdande, appuirade Tal. mycket på det vackra deri, att Ridd. och Adeln visade sitt goda hjertelag mot medstånden, erinrande att den strid för grundlagens helgd ståndet redan i denna fråga kämpat, skulle asprida en stor glars öfver Ridderskapet och Adeln. — Då nu saken genom fleras tillstyrkan till en förening med ena eller andra af ofta nämnde inbjudningar tycktes böja sig till en förlikning af tvisten, uppsteg Hr von Hartlmansdorff Han utredde iett långt och, framför allt i början, mycket klart anförande, huruledes vissa i afseende på universiteterne subversiva planer herligen grodde i Carolinska Institutet, som vid flera tillfällen, äfven under talarens statssekreteriat uppenbarat sina umtriebe att komma i besittning af makten, att göra helfärdiga läkare utan biträde af universiteterne, åt hvilka man ej ville lemna mer än rättigheten att utfärda doktorsdiplomet, hvilket dock de vid institutet kreerade kunde umbära, emedan de i alla fall blefvo kallade doktorer af sina patientern; mot denna syftning hade talaren sedan många år tillbaka stridt, och kämpade då som nu för universitelerna; han ansåg ett biträdande af Presteståndets inbjudning nödvändigt skola leda till en votering i Förstärkt StatsUtskott, och kunde naturligtvis ej biträda de öfriga Ståndens beslut, utan tillstyrkte att Ridderskapet och Adeln måtte antaga anslaget och förkasta vilkoret. Den fruktan för institutets hemliga planer, Hr v. H:s tal i salen utbredde, skingrades likväl småningom, genom flere talares explikationer, men synnerligast genom Hr af Ekströmers, som gick Hr v. H. ganska nära in på lifvet, och anförde enskilda samtal, hvaruti Hr v. H., i egenskap af statssekreterare, skulle hafva gillat de för institutets organisation uppställde förslag. Hr v. Hartmansdorff replikerade väl, och beklagade att inga vittnen varit tillstädes vid det samtal han haft med Hr af Ekströmer, men repliken förmådde dock ej å nyo hopsamla de moln, hans förra anförande sammanskockat öfver det stackars institutet, och en allmän längtan efter proposition förspordes. Sedan Hr Landtmarskalken, i enlighet med hvad han redan vid diskussionens början tillkännagifvit, funnit, att första propositionen borde lyda på bifall till Presteståndets inbjudning, och sedan Hr Rosenblad till kontraproposition föreslagit antagandet af Borgareståndets inbjudning, reklamerade likväl Hr v. Hartmansdorff för sitt förslag alt Ståndet borde vidblifva sitt beslut utan vilkor, rättigheten all främst komma under omröstning. Då frågan härom med acklamation afslogs, sökte väl Hr v. H:s egna vänner afvända den förestående voteringsbataljen, äfven med det skäl, alt förkastandet af betänkandet redan innefattade den opinionsyltring Hr v. H. önskade; men Hr v. H. yrkade obevekligt votering, och oaktadt opinionen bestämdt förklarat sig emot honom, var man likväl en stund i fruktan för hvad hans vänner tilläfventyrs kunde uträtta. Voteringens utgång visade ock, att denna fruktan icke varit utan grund; ty, oaktadt det enhälliga acklamatoriska afslaget på Hr v. H:s begäran, hade han likväl i voteringen icke mindre än 59 röster för sig, och blott 54 emot. Derpå voterades om bifall till Presteståndets inbjudning med antagande af Borgareståndets till kontraproposition, hvarvid den förra menin gen segrade. — Huruvida StatsUtskottel härmed vunnit sin önskan, att få tvisten sliten, beror utan tvifvel på dess egen fintlighet. DRRETARNLSKVMKNDIRUVNG TISKA TENTA FANKAR OM SVENSKA FLOTTAN, AF EN SVENSK SJÖMAN. Ystad, tryrkt hos Österberg 41840. Pfasana left äp framball.d Af IA Sang NÅÅA