Aftonbladet – 11 november 1840, sida 2

drade, i nästan hela den civiliserade verlden så all mänt erkänd, att Utskottet skulle anse obehörigt, at nu derför framdraga några bevis. Utskottet kar således genast gå till den anmärkning, att den omförmälda nödvändigheten dock hvarken i allmänhe blifvit, eller bör blifva så förstådd, att den, åt hvil ken en af de nämnde befattningarne blifvit anför: trodd, i följd deraf bör vara ovilkorligen och full. komligen utesluten från allt deltagande uti, eller al inflytelse på någon af de öfriga. Ytterligheterna röra äfven här hvarandra. Om er fullständig förening af samtlige de uppgifna befatt ningarna på samma hand celler händer innebär des potism, så måste en så fullständig söndring, son nyss blifvit antydd, leda till ömsesidiga inkräktnings: försök af den ena befattningens innehbafvare på den andras område, hvilka skulle först förlama och sedar upplösa Statsförfattningen; en upplösning, utur hvil ken ingen annan räddning funnes, än att ånyo i sam: ma band förena de skilda befattningarne. , Om fördelningen skall blifva varaktig, måste der således medgifva en ömsesidig inflytelse och kontroll en fråga, som visserligen eger sin största giltighe vid frågan om förhållandet emellan verkställande oct lagstiftande befattningarne, men derföre icke till dett: förhållande är inskränkt. Domare-befattningen öppnar, i följd af sin natur de inskränktaste tillfällen till inkräktning på de öf riga, och lagstiftarens omsorg har, i afseende på den samma, ansetts böra hufvudsakligen rigtas på des: skydd emot fremmande inkräktningar; men dettö oaktadt, hafva lagstiftarne icke eller vägat lemne denna befattning utan allt kontroll afinnehafvarnt af Statens lagstiftandeoch verkställande-funktioner Hos oss hafva Riksens Ständer genom Opinions nämndens inrättning tillagt sig en ganska vligtiginflytelse på landets bögsta domare-corps: och Konungen utöfvar en sådan inflytelse på domare-befattningen, dels genom den honom tillagda benådningsrätten, dels genom rättigheten att tillsätta nästan alle domare-embeten. Utskottet, som intet ögonblick satt i fråga nödvändigheten, att Konuegen bibekåller båda de nu nämnda rättigheterna, har trott, att Konungens rät! att deltaga i Högsta Domstolens öfverläggningar och beslut, med dessa rättigheter står i ett naturligt sammanhang. Det tror utöfningen af benådningsrätten, som Kgl. Maj:t sjelf kallar det ärofullaste af sina prerogativ, förutsätta en kännedom icke blott af lagstiftning, utan äfven af lagskipning, hvilken endast få rikt utrustade naturer torde, utan deltagande i domarc-värf, kunna vinna; det tror ock rättigheten att tillsätta domare-embeten böra medföra rätt för Konungen att genom deltagande i domare-göromål förvärfva sig praktisk kännedom om de egenskaper,hvilka för utöfningen a! Fessa värl fordras. Konungens deltagande i lagstiftningen synes utgöra ett ytterligare skäl att bibehålla Konungens rätt att genom deltagande i skipningen af de lagar, hvilkas ändring till en så stor del beror på hans öfvertygelse, lära känna dessa lagars praktiska verkningar. Utskottet har härvid icke glömt, att Konungen, i utöfningen af de tre rättigheter, hvilka Utskottet nämnt, är både berättigad och skyldig att inhemta råd; och Utskottet misskänner för ingen del vigten af sådane; men Utskotacet kan lika litet önska, att Sveriges Konung skall blindt följa råd, utan att pröfva deras halt, som att han skall tillsluta sitt öra derför. Svenska folket tror sin Konung öma äfven för den ringaste undersåtes rätt; det önsker, att denna ömhet må kunna ådagaliggas äfven genom Konungens omedelbara deltagande i Högsta domstolens öfverläggningar och beslut, och Utskottet anser ingalunda otroligt, att en sådan ändring, som den af Kongl. Maj:t föreslagna, torde föranleda yrkanden att få draga de i Högsta Domstolen afgjorde frågor under en ny pröfning, i hvilken Konungen deltoge. Utskottet är förvissadt derom, att hvarje missnöje med en dom, i hvilken Konungen deltagit, skall rigtas emot dem, hvilkas pligt det varit, att i rätt ljus framställa målet, icke emot en Konung, som icke funnit under sin värdighet att deltaga i beslut, der Han kan öfverröstas, och der hans mening på domare, hvilka äro underkastade samma ansvar, som den ringaste bland rättvisans skipare, icke kan utöfva annan verkan, än den, styrkan af hans skäl och klarheten i deras framställning kunna den bereda: beslut, hvilka för inbillningskraften icke erbjuda några lysande resultat och för drn möda deras fattande kostat, ofta endast lemna en belöning — medvetandet af uppfylld pligt; och Utskottet befarar lika litet att, om Konungen, med begagnande af sin benädningsrätt, mildrar eller upphäfver ett straff, i hvars bestämmande Han sjelf deltagit, den brottslige eller någon annan skall misstaga sig om öfverensstämmetsen mellan de grundsatser, hvilka vid det ena och andra tillfället ledt Konungens handlingssätt; som att någon skall anse afslag på en nåde-ansökning grunda sig på Konungnns önskan att bevara skenet af konseqyens. Utskottet erkänner den tillökning i Styrelsens göromål, som folkmängdens tilltagande samt handelns och näringarnes, ej mindre än begreppens och kunskapernas, större utveckling medföra, äfvensom den svårighet, att vi dhandläggningen af de ärenden, hvilka i Statsrådet underställas Kongl. Maj:t, vållas icke blott genom den brist på tydlighet, som understundom röjer sig i lagarna, utan äfven genom den mängd förordningar, reglementen och kgl. bref, som utgöra Statens civila och administrativa lagstiftning; men Utskottet tror denna svårighet bevisa, icke lämpligheten afatt upphäfva Konungens rätt att i Högsta Domstolens göromål deltaga, inen väl huru vigtigt det skulle vara, om Kongl. Maj:t kunde befrias från skyldighet-n att handlägga en mingd ekonomiska tvistemål, hvilkas afgörande, såsom grundadt på ofta mindre bestämda och bekanta lagar, och dessutom öfverlemnadt åt Kongl. Moj:t ensam, verkligen torde kunna medföra de obehag, hvilka Kongl. Maj:t ansett följa af Högstlensammes deltagande i Högsta Domstolens beslut. Utskottet, som anser den Konungen, i Regeringsformen 8 21 mom. 4 förbesållna rätt i ingen händelse blifva vådlig för rättvisans stränga skipande, har, på nu anförda grunder, funnir sig nödgadt att afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att första nom. af Reg. formens 214 må upphäfvas och utgå.n ——iittt