Aftonbladet – 9 november 1840, sida 2

EN RÖST FRÅN FRANKRIKE. Såsom bilaga till hvad vi i detta blad nyligen yttrat om den närvarande krisen i Europa, torde förtjena anföras den bekante Alphons Karrs skildring af Frankrikes belägenhet i anseende till den Orientaliska frågan. aJag har, säger han, aläst en mängd tidningar af alla färger, fransyska och utländska, memoranda och traktater; jag har genomgått allt hvad jag kunnat komma öfver ångående den vigtiga frågan, för att sålunda bespara mina läsare denna möda, och resultatet af mina forskningar är: Frankrike har flera gånger blifvit inbjudet att låta representera sig vid de konferenser de fyra makterna hållit; det har blifvit underrättadt om allt hvad som föregått. Hr Thiers har imedlertid ansett saken alltför litet vigtig, inbillat sig att man ej skulle gå längre utan honom och icke brytt sig om de underrättelser och varningar han erhållit. Då traktaten sedermera undertecknades, har han, 1 stället att erkänna sin oskicklighet och lättsinnighet påstått, det man förrådt honom och skymfat Frankrike. Icke för att rädda landets värdighet, utan Hr Thiers fåfänga, stå vi på punkten att inlåta oss i ett krig, som för en, ännu oberäknelig tidslängd skall förstöra handeln, industrien, statens förmögenhet och kredit, och till resultat medföra en bekymmersammare ställning än någon, hvari vi på 30 år befunnit oss. aJag vet väl, att man i vaudeviller och andra sånger försäkrar, det en fransos uppväger fyra engelsmän, fyra tyskar m. m.; i Petorsburg, att en ryss är mera värd än fyra engelsmän, fyra fransoser 0. sg. v. Öfverallt anför man såsom en hederstitel: Jag är en fransos, jag är en tysk, jag är en engelsman. Om på en bataljdag solen framträder ur molnen och bestrålar båda lägreus pikar, hjelmar och kyrasser, skall man säga till fransmännen: det är Austerlitzs sol; till engelsmännen : det är Malplaquets sol; till Schweitzarne: det är Murtens sol etc., under det solen stilla och obekymrad mognar säd och jordfrukter öfver hela verlden. I fall tankans och förnuftets framsteg ej äro några chimärer, så bör man i Frankrike hafva återkommit från dessa fördemar och medgifva, att det i alla länder gifves tappert folk. Ett lands verk liga makt består för närvarande icke i den eller den areal af dess område, utan i dess industri, i dess materiella välstånd och dess moraliska förkofran. Det är bättre att i sitt eget land hafva cen tio mils jernväg än 20 mil eröfrade hedar i ett annat land. En upptäckt, sådan som den Jacquardska väfstolen, eger nu en realare vigt, än den mest lysande seger. Jag vet likaledes, att det gifves ganska vackra sån ger, hvilka hafva till refräng och afsigt att göda landets åkrar med lik; men som hvarje land har sin patriotismen och sina patriotiska sånger. så följer naturligtvis deraf, att dessa, som ni kallar fiender, gifva er samma titel tillbaka, och äfvenledes vilja använda er till gödningsämnen för sina åkrar. Man kan ej beundra patriotismen i ett land, utan att åtminstone tolorera henne i ett annat, och den nödvändiga följden blir, att man måste göda åkrarna med alla nationers lik, hvilket verkligen ilängden skulle medföra härliga skördar, men till hvilkas inbergande ingen blir öfrig. Folken börja i detta fall ändtligen blifva klarseende. De vilja sluteligen icke längre likna doggar, som man retar att sönderslita hvarandra, utan att veta hvarföre. Under det Hrr Thiers och Palmerston besluta att Frankrike och England