Aftonbladet – 7 november 1840, sida 1

24 Ulte VE Vå sj LAMENNAISS SISTA SKRIFT: LE PAYS ET LE GOUVERNEMENT. Vi hafva i ett föregående nummer omnämnt, alt Franska regeringen låtit seqvestrera och åtala denna skrift såsom syftande att omstörta eller förändra styrelsen. Då hon sålunda, utom sin egen inre märk värdighet, ådragit sig ännu en yttre, torde det för Läsaren hafva ett dubbelt intresse att lära känna henne, och vi meddela således några utdrag derur som stättl i Journal des Pebats. De äro sannolikt biand de kraftigaste deri, emedan nämnda blad säger, att anarkien aldrig utta!at grundsatser eller fört ett språk af mera incendiär natur, och att ingenting mer återstår henne, än att gripa till facklan och svärdet, för att sätta sina blodiga läror i verksamhet. Om än detta omdöme är ett partis öfver ett annat, så får man ä ena sidan icke neka, att ett sådant språk är egnadt att väcka passionerna, så vidt de genom ord kunna väckas, äfvensom man å den andra sidan ej kan bestrida att, oaktadt den tydliga öfverdriften och ensidigheten, någon, stundom till och med med mycken sanning ligger 1 författarens yttranden. Skriften är ett af försöken att framställa folkets belägenhet i ett s. k. konstituticnelt samhälle, i motsats till de högre och privilegierade ståndens, att visa den fattige missförhållandet emellan hans iättigheter och den rikes, att väcka hans hat eller misstroende till denne. Om man icke kan skänka denna afsigt silt hifall, så bör man likyäl medge, ait det hästa sättet att motverka den, är att göra någonting för folket, att upplyfta alla statens medlemmar till samma statsborge:liga rälligheter, och alt göra det snart, medan tid ävnu är. Huru man än för öfrigt må anse Förf. och hans skrifter, torde man ej förneka stilen i den sednare, denna energi. denna bänförande värma och kraft som gör, att man åtminstone ej kan un, deståta att läsa henne, skulle man än icke gilla dess syftning. Se bär de ifrågavarande utdragen: aPå det man må kunna gsöra sig en riktig föreställning om hvad Frankrike blifvit under den förvaltning som det genom tivärigt djerft våld och afgrundslist bifvit underlagåt, vilja vi kasta en hastig öfverblick på all denna smälek cch allt detta elände. Först Kamraree. Hvad är Pärskammaren? I politiskt hänseende intet, ett slags benhus, hvarigenom man cenom ordonnanser nedlägger lemningarna af förafskedade ministrar eller irelystna stackare, som låta locka sig genom den visserligen ganska matta glansen af derna officiella begrafning. Har man någonsin under kartans tid, som säges vara en sanning, i denna Kammare sett en alfvarsam opposition höja sig emot någon minister, hvilken den än måtte hafva varit? Har man någonsin sett henne motstå en uppmaning, en begäran, en önskan af makten? Man är så fast öfvertygad om dess lydnad, att det aldrig faller någon in att tänka, det hon kunde förkasta, modifiera. ja, knappt debattera öfver någon, äfven den vigtigaste lag, t. ex. budgetten. Af samma skäl har man gjort henne till en exceptionel domstol, till en kommission — dock, detta är kanske för litet sagdt: till en domare-machin, i fall ordet döma här har någon betydelse; med ett ord någonting som fäler, deporterar, inspärrar och mördar utan lagliga former, utan bestämda reglor, utan kontroller. utan appell, en verkligt oinskränkt svärdets suveränitet, men svärdets fäste ligger i andra händer. PD pitrade Kommarr, ett alster af den nyare aristokratien, valcensus-aristokratien, sätter kronan derpå. Hon eger i sjelfva verket den högsta makten, som ligger i rättigheten att bevilja skatter. Men denna makt har, i stället att tjena till allas nytta, för henne endast blifvit en handelsvara, emedan hop sjelf är den medelpunkt, dit alla korruptioner sammanlöpa. Hvar finns, med några sällsynta undantag, den deputerade, som tänker på något annat än huru han skall göra och äter upprälta sin lycka, huru han skall åter sälja valmännen, som ät honom sålt sig sjelfva och landet? Hvad är Kammören annat än en stor bazar, der hvar och en utbyter sitt samvete elter hvad han utgifyer derför mot en plats, en post, ett avaneement för sig och de sina, med ett ord för en al dessa nädebetygelser, som alla upplösa sig i penningar? Ges det, i ett sädant moraliskt upplösningstillstånd ett bittrare hån än det, som man kallar konstitution, lagar, frihet och regering? En fri Stats företräde, säger Montesquieu, cär, att det i den ieke ges några favoriter; men om sådant icke är fallet, om den, i stället att göra furstens, vänners och slägtingars lycka, måste göra alla deras vänners och slägtingars, som bafva del i regeringen, då är ailt farloradt.n Sysseisätter man sig väl sålunda i denna församling företrädesvis med de allmänna intressena, hvilka, såsom man säger: representera nationen? Följen mig, om J hafven mod dertill, i deras skan