Aftonbladet – 5 november 1840, sida 2

talar från alla håll, så lärer slutsatsen ej kunna blifva någon annan, än att den öfre kammaren i sjelfva verket aldrig kan komma att motsvara det sökta ändamålet, utan endast kommer att öka den materiella tyngden af riksdagsmachineriet och de dermed förenade kostnader. Detta ämne föranleder oss, att äfven i dag fästa uppmärksamheten vid ett sednare, lika enkelt och klart framstäldt, som i vår tanka öfvertygande anförande af Hr Professor Geijer, i PresteStåndet sistlidne Lördag, just då frågan om denne andre kammare förekom. Under äfventyret, att för sådana yttranden endast blifva utsatt för en ytterligare smutskastning från den desperata pressen, kan det likväl för framtiden, då sakerna och öfvertygelserna komma att klara sig litet mera, vara rätt godt att hafva haft ett ord för sig i denna sak. Hr Geijer yttrade sig som följer: Då jag icke ämnar detaga i nu pågående diskussion, må det tillåtas mig att nämna skälen dertill. Det är min uppritiga tanke, att alla dessa modifikationsförslag leda till ingenting och blifva overkställbara. Genom en ytterligare uppspädning skulle de närvarande Ståndenförlora sin karakter, hvilket man ej vill. Också vända sig numera modifikationsförslagen mest åt ett så ka ladt femte stånd för de orepresenterade, i hvilket, såsom i ett slags skräpkammare, (om ett så lågt uttryck tillåtes) man undanskjuter alla svårigheterna. Rätt undersökt skola dessa svårigheter drifva till principen af allmänna val, hvilka man dock vill undvika. Rättvisan af de orepresenterades anspråk har jag ej hört af nägon enda förne as. Men man tyckes ej inse, att denna rättvisa bvilar på personlighetsprincipen. Håller man sig endast till de så kallade intressena, så äro dessa redan representerade i vår närvarande ståndsförfattning. Jag vet intet enda samhällsintresse, som ej medelbart eller omedelbart verkligen är representeradt. Hvarpå grunda sig således de orepresenterades oafvisliga anspråk? På deras personliga rätt. Man må sätta deras personlighet så lågt, som jag, eller qvalificera den så högt man vill: principen står fast. Och af ingenting bevisas det bättre, än af det högvördige Ståndets debatter i ämnet.