Aftonbladet – 4 november 1840, sida 2

ar YIda mindre en tcorl, en latfd, all eWw st na, och jag vågar säga det, innebär lika mycken aktning för allas rätt, som aktning för allas öfvertygelse.n oo —— — Ibland anföranderna vid de så kallade konferenserna på Riddarhuset i representationsfrågan hafva vi redan notificerat Hr Munck af Rosenschölds såsom förtjent af uppmärksamhet både för den varma känsla hvarom det vittnade och emedan tankarna deruti äro ganska väl sagda. Det är såsom en son af den nya tiden, som den unge ledamoten här framträder. Hans yttaande lydde som följer: Mine Herrar! De fleste af eder, barn af en annan tid, kalla denna den nya. Den framställer sig för eder i helt annan gestalt, i helt annan skepnad, än den tid, som ammade eder upp; J älsken den ej, J kännen den icke! -J sen hos den intet annat än fel, J hafven intet förtroende för dess löften, J kunnen aldrig bli förtroliga med dess tänkesätt! Den vill framåt, den ropar: föryngring)! dess lösen ljuder för eder: endast förstörelse! J tycken sjelfva dess lif, sjelfva dess väsen är ett hånskratt öfver förgängelsen. — De sista decennierna hafva sett mig uppväxa, jag är den nya tidens son; fostrad vid dess barm, ålskar jag dess läror, beundrar och vill tillegna mig dess dygder; har måhända ärft dess fel. Vi gå att besluta om framtiden, undren icke om jag vill äga en röst i detta beslut, då jag, enligt naturens ordning, måste vänta, måste se framför mig en sådan längre än måhända någon af eder alla. Väl inser jag, att af mig, som icke blifvit kallad af medborgares förtroende, som icke kan tala med årens visdom, torde det synas förmätet, att våga ett ord inför en församling af allt hvad fäderneslandet har ypperst af vetande och dygd, inför män, hvilka med åldrens vishet förena erfarenhet, vunnen i Statens värf, klokhet, pröfvad i alla medborgerliga yrken, och vigten af kommittenters uppdrag, inför en samling af Svenska folkets ombud. Det är förmätet, och jag borde kanske så mycket mindre våga detta, då jag vet mig tillhöra ett Stånd, hvilket måhända mången af eder, M. H., skulle önskat längesedan blifvit begrafvet under ruinerna af Sverges storhet; men jag skall icke uppehålla eder länge; om min djerfhet väckt eder ovilja, må min ungdom beveka eder till öfverseende, då jag ingalunda kan hoppas, att hvad jag nu går att säga skall ersätta edert tålamod. Höglofliga KonstitutionsUtskottet har föreslagit, att Stånds-indelningen skall upphöra, att Svenska Riksförsamlingen skall bildas genom allmänna val; :man synes vänta största motstånd mot detta förslag af Ridderskapet och Adeln, som man företrädesvis benämner det privilegierade Ståndet. Jag för min del vill hålla Utskottet räkning för ifrågavarande förslag; jag vet inga privilegier, som jag ej med uppräckta händer skulle vilja gifva, om jag dermed kan köpa mina medborgares brödrakärlek och mitt fäderneslands väl. Om detta förslag till national-re presentationens ombildning antages, blir icke blott genom likhet i våra hufvudsakligaste samhällsinrättningar föreningen innerligare emellan oss och våra bröder vestan om fjellen, utan vi skola blifva innerligare förenade med hvarandra, fröet till det Ståndshat, som snart kunde komma oss att glömma, att vi äro medborgare, skall sakna den närande jorden, och derur skall aldrig spira den planta, som kallas tvedrägt, hvars giftiga ångor bragt död och förderf öfver månget Rike och träldom öfver månget folk, mäktigare än detta; allas vårt intresse skall blifva ett, likasom vi äro ett folk med ett gemensamt fädernesland. Det skall gifva Representaticnen en utomordentlig kraft, då den är omedelbarligen utgången från folket, en qvintessens af det rådande tänkesättet, och höja Sverge till en makt, lika stor, som den tid, då det trotsade Europa. Man har förespeglat, att Regeringen skulle förlora ett nyttigt inflytande på Representationen, då denna endast bildas genom allmänna val. — Mine Herrar ! det beror på, hurudan denna Regering är; thronen är ett stycke trä, öfverklädt med sammet, det beror på hvem der sitter; en stor själ är enväldig hvar den finnes, en liten skall alltid blifva en slaf, lade man ock all verldens makt uti hans händer. Hvad den ene Gustaf Adolf med ringa makt kunde uträtta, genom folkets kärlek, beundra vi alla; hvad den andre, nästan enväldig, fåfängt sträfvade efter, blef endast något för Europa att belo, för honem sjelf alt ångra och för oss att beklaga. När en regering är nationel, önskar den detsamma som folket; när den icke det gör, skulle jag beklaga, om den på dess bekostnad såge sina önskningar uppfyllda. Jag tror åter, att man af en Rrepresentation, bildad endast genom val, möjligen kunde hafva att befara motsatsen, eller att Regeringen, genom inverkam på valen, skulle få ett otillbörligt inflytande på representationen. Ty opinionens vindar byta städse vingar, de flyga i dag med östans, i morgon med vestans, och striden mellan folkfrihet och envälde af.öres icke med en seger, den är tidens strid, icke dagens, segren är vexlande mellan dag och natt. Alla tiders historia har visat, att en mäktig Adel, med öfvervägande inflytande på statsangelägenheterna, varit frihetens starkaste värn; Patricier och Plebejer fingo lika rättighet i Rom, och Augustus blef imperator; jemlikheten i Paris födde ett Europa hotande envälde; men vi hafva numera ingen sjelfständig Adel, utan elementer gafs ingen skapelse; låtom betänkligheterna fara! det folk, som visat sig värdigt friheten, har aldrig kunnat beröfvas densamma; uti de stora striderna är ået endast NationerxA, som icke gå under. Detta är hvad ringa jag har att säga om och för ifrågavarande förslag till Representations-förändring, enligt min förmening det nyttigaste för fäderneslandet och för hvarje stånd. Men måhända, om vi famna efter Juno, få vi molnet, måhända det kan icke genomdrifvas. Då skulle jag helst önska antagandet af det förslag, som vill upptagandet af ett femte Stånd af hittills orepresenterade, bibehållandet af de nu varande fyra, samt en förändrad arbetsordning, hvilken torde vara vår Representations hufvudsakligaste fel. Då är ändock en början gjord till erkännandet af Stånds-indelningens grundlöshet och oriktighet, alldenstund man så långt öfverskrider dess gränser, att man inrymmer femte delen af representationsrätten åt och upptager till ett femte so et Iintot Sfaänd hära 40 0