Aftonbladet – 4 november 1840, sida 2

tation, för hvars anda allt hvad i dem är oformligt äfven försvinner. Enhet i regering och allmänhet i representation äro och böra, i min tanka, vara tidens lösen. Begge arbeta hvarandrai händerna. Att de äro syskon, skola de en gång erkänna. Och i deras förbund ligger den framtida garantien, så för konungamaktens bestånd som för folkens frihet. Ar man ej nöjd med dessa ur det närvarande hemtade skäl för en representationsförändring, så må man tillika rädfråga det förflutna. Jag är ej främmande för denna betraktelse, men hvad den ej kunnat gifva mig är öfvertygelsen om stabilitetsprincipen i vår Ständsrepresentation. Jag ser den aldrig 50 år utan revolution. Jag ser ständiga kastningar emellan ståndsvälde och envälde. Så ser det ut i det gamla Sverige, så i det unga. Ty det unya Sveri,e är ej så ungt som man antager. Jag daterar det från 1748, och önskar det vore gammalt nog, att besinna hvad dess frid tillhörer. Vär Ståndsrepresentations egentligaste verksamhet ligger inom det unga Sverige, och dess frihetstid. Den slutade med 4772 ärs revolution. Men att det onda ej hjelptes biott med konungamaktens förstärkande, visade både Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs regeringar. Ståndsväldet hade in en gäng småningom slagit om i enväldet; och detta bragte med Carl XII:s envishet, fast utan hans kraft, riket än en gång på branten af undergång. Också ansåg Gustaf 11, hvars skarpsinnighet ej lärer förnekas, Svenska Ståndsrepresentationen redan hafva genomgätt sin bana, och jag har all anledning att förmoda, det de intyg, som vittna att han efter 1789 omgicks med tankan på en representationsförändring, ej äro utan grunder. 41809 upptogs åter frågan, ehuru omständigheterne ej medgåfvo förändringens införande. I vära gamla former hade imedlertid den nya tidens anda inkommit, som skall upplösa dem. Också har vår Regeringsform en synbar egenhet. Den erkänner en framtid. Den öppnar en laglig väg till sin egen förbättring. I min tanka kan en sådan på tillfredsställande sätt endast ske derigenom, att man upptager frågan, under den synpunkten, som 1809 års konstitutionsutskottet redan fastställt med hyllandet af allmänna val. Det är min innerliga öfyvertygelse, att hvilket modilikationsförslag som heldst af den gamla ståndsprincipen, i verkställigheten genom bristen på allmänna grunder och mängden af undantag allt mer skall i större skala blifva overkställbart, och alt det förment praktiska i denna riktning slutligen skall befinnas just vara det opraktiska. Att något annat, än nödvändigheten, skall vända intressena åt ett annat håll, och til medgifvandet af allmänna val, har jag aldrig trott. Men det är skilnad på en nödvändighet, hvaraf man öfverraskas, och en nödvändighet, hvarefter man lämpar sig af instinkt. Och det är denna sista, som jag skulle vilja göra gällande. Detta blir visserligen omöjligt, i fall principen af allmanna val verkligen vore så oförnuftig, som man föregifver. Låtom oss betrakta äfven detta andra inkast, som egentligast träflar mig och mitt erkännande al personligheten, såsom re-: presentationens grund. Man säger, att det ej är personligheten, utan det hela, som skall representeras. Man det är just genom personligheterne, som det hela blir representeradt och allt bättre represen-:! teradt, i den mån personligheterne känna sitt sam-. manhanz med det hela. Personligheten med dess rätt är både det första och det sista i samhället; att den utgör grunden för rättigheten, lärer ej kunna nekas. Men det är denna grund, som genom samhällets utveckling allt mer kommer för en dag. Ej såsom skulle denna personlighetens allt mer er-; kända rätt söndra samhället uti idel atomer. Det är tvertom dess säkraste sammanbindningsmedel,: och man behöfver, för att inse detta, endast betrakta! de mindre samhällsorganisationer, på hvilka man! lägger så mycken vigt, familjer och korporationer arv alla slag ifrän kommunerne till ståndet. Alla hafva! begynnt med stora orättvisar. Det var en tid, då: husfadern köpte sin hustru, beslöt öfver sina barns lif eller död, och då hans tjenare voro hans slafvar, Hvad har renat familjen annat än erkännandet ar. personlighetees rätt? — Likaså med korporationen. ! Om den också inom sig, mer och mindre, tee! grundsatser af ömsesidig rätt, så har den varit långt ifrån att str.cka detta erkännande utom sig. Stridde ! också då ej ännu korporationerne med hvarandra ! omr uteslutande rättigheter? Hvem skall lösa 0ss dessa motsägelser, om ej staten? Och huru lösa dem, utan genom ett allt nogare bestämmande af personlig rätt? Med personlighetens erkännande vär således samhällets utveckling hand i hand. Det är så längt ifrån alt famäijelifyet derigenom skulle skadas, att det tvertom derigenom renas. Det är så längt ifrån att stånd, yrken och korporationer derigenom skulle upphäfvas, att de tvertom just derigenom förvandlas från historiska petrifikater till rör-liga, lefyvande organismer. Den ökade sferen af personlig rätt har först ge-. nombrutit träldomen och sedan skapat medborgaren. Den skall äfven allt mer göra alla medborgare del-: aktiga af politiska rättigheter. Undantagen, grada-. lionerne följa af regeln, i stället för att upphäfva den. Om jag räknar qvinnan till undantag gen, så har jag ej derigenom nedsatt henne. Jag har med-: gifvit, hvad ingen lärer neka, att det finnes högre, , innerligare sferer, än den politiska. Ej endast qvinnan hör till en sådan sfer, hvilket i allmänhet bör emancipera henne från politiken. Ärfyen det lärda! ståndet-kan och bör, i min tanka, uppfattas under, samma sypvpunkt. Attteoretiskt försvara denna äsigt, är ej här stället. Men det må tillåtas mig, att uttrycka den tillfredsställelse, jag känt vid att en föI regående dag höra en högt aktad Ledamot i Stån: det förklara, och i dag en annan värd Ledamot deri instämma, att svenska Presterskapets sanna verksamhet och intytande ej bero på dess politiska ständsrätt. Hvad gradationerna angår, så har man: helt och hållet öfversett dem i den allmänna anklagelse, att det är på den abstrakta personligheten, som jag vill grunda utöfvandet af politiska rättigheter. Ej blott myndighetsåld iern, och jag har intet emot, att lägga nägra är till, äfven god frejd, god kristendomskunskap och åtminstone minimum ar de ! i folkskolan fordrade kunskaper, äro bestämda qvalifikationer. Man har likaledes öfversett eller under-, känt den gradation, som ligger i den af mig antagna m drivara valrätten. Jag har utsträckt detta! val tt till alla, just för att genom de mera bildades I och förmögnes deltagande bereda öfvergången al de törelll. nAlitfickt oharättinan I. 41 o. ua af valrätten !