Aftonbladet – 3 november 1840, sida 3

han? Ah han är väl de öfriga Lik; han och borgerskapet hålla ihop som en ärtrefva; det är icke värdt alt försöka. Dessa tankar hos gesällen och den allmänna tankan hos alla oskråade, att arbete är förbudet äro de orsaker, som hittills hindrat spekulationen och arbetshågen och låtit skråordningen qvarstå. De kunna endast upphbäfvas genom det lifgifvande ordet: arbetet är fritt) — och härmed hoppas jag hafva återkommit till enighet med författaren. — Ehuru mycket utrymmet för dagen är upplaget af andra ämnen, kunna vi dock ej underlåta att peka på en artikel i Svenska Minerva för i Lördags, som innefattar en verklig essence double af ilska mot KonstitutionsUtskottet. Vi måste mycket irra oss, om man icke i hvarje period deraf kan igenkänna fotspåren efter f. d. Utgifvarens hand, hvilken Utgifvare under denna Riksdag allt mer och mer alagit ut stegen på reaktionens bana. Den ifrågavarande artikeln isynnerhet innehåller eti fullkomligt försvar förläror som leda rakt fram till den krassaste despotism. Hela den grundsats, som tillerkänner personlighetenisamhället någon rätt att representeras, förklaras nemligen i Minerva såsom en ajupt falsk och anarkisk princip; — med hvilken icke blott all regering; utan äfven allt samhälle äro oförenliga och Presleståndet säges hafva genom dess bekämpande häfdat Ståndets urgamla anseende såsom upplysningens och den högre bildningens representant i Sverige. — Hvad hetyda nu dessa Minervas satser med andra ord? Jol att menskligheten i samhället, det vill säga samhällsmedlemens egenskap af menniska, af en varelse, den Gud begåfvat med förnuft och fri vilja, icke 1 och för sig sjelf gifver rättighet tll några anspråk att fiana sine intressen vårdade 1 lagstiftningen. Denna lära innefattar ingenling mindre än ett upphäfvande af hela den kristna moralen, som just gick ut på att återföra mensklighetens rätt, enär enligt densamma endast makten af yttre sociala företräden, företrädet af förmögenhet, eller företlrädet att Ullhöra vissa klasser, eller vissa slägter, lemna en oinskränkt rätt att efter godtycke stifta lagar för hela det öfriga folket utan något dess hörande. Det är kortare uttryckt den egentliga utgångspunkten för allt både andligt och verldsligt fåvälde, och det finnes, enligt densamma intet hinder alt göra hela den stora med sina händer ar: betande delen af befolkningen till trälar. Det är då icke underligt, att Svenska Minerva så ifrigt komplimenlerar de ledamöter af PresteStåndet, som försvarat denna sats och jemväl gerna låter påskina, såsom hade det Högvördiga Ståndets ledamöter uppträdt lika eyniskt med Minerva sjelf för densamma, Rättvisan fordrar dock att yttra, att det icke skett af någon inom Ståndet så heidlöst, och sjelfve Bisk. Hedren jemte ett par andra ledamöter, som låtit förleda sig att bita på de en tid förut af Minerva och f. d. Utgifvaren utkastade krokarne härom, halva troligen icke sjelfva så noga eftertänkt, huru det bär rent af till skogs med hela grunden för den lära de, såsom C hristi tjenare, ålagit sig att predika, om de göra sig till apostlar för denna grymma och hjertlösa politik.