Delar ja2 ar lor. INU Pla tad IvVLtURtt pe sesom utttyck af min bjertliga välmening. Min mening var äfren den, att en påminnelse på debetsedeln om en vara, som förstör de gamla och förviftar ungdomen, ej varit otjenlig; men må Du vara som är. I afseende på lindring för dem, som ej supa, så horde derom anföras ett tillägg tili :47 det!a vore åtminstone åtgärder, som ej stodo i strid med några intressen. Prosten Bexell m. fl. instämde. Prosten Sidarr underkände ej deras nit, som ifra för nykterheten, utan skulle till och med velat stå i deras eder: men ja ytterligare medel som användes, desto mera motarbetades den äsyftade verkan. Moraliska medel, och on verkan inifrån vore af mera vict, och skulle ensam och allenast kunna ändamålsenligt användas. Doktor Agrell ansåg Ståndet för sin del böra afgifva en opinionsyttring, och derna föreslagna var ra just tjenlig. Biskop Agardh ansåg ej kunna sättas i fråga, att ej denna äsigt delades af en hvar, men fann frågas bestå deri, huru saken skulle uttryckas, så att den ej hade en motsatt verkan Lindring i skyddsafgifterna vore det enda lämpliga, men den borde då afse blott yngre, eller dem som äro under 30 år, och kunde endast då vara verkande till ett lyckligt resaltat Prosten Sandberg instämde med Hr Sidner deri, att all förbättring bör göras inifrån, om den skall vara af nägot egentligt värde och allvar; men att undanrödja de medel, som ligga i vägen för inre förbättringen vore ej alldeles att förakta. Tal förenade sig med Hr Agardh om lindring i skyddsafgiften, som ej gerna kunde förekomma motbjudanIde. Anhöll om bifall härtill, men att man mindre måtte göra afseende på ålder. Biskop Holmström ansåg böra uttryckas, att ståndet ej försmår något medel, för att förekomma det onda; men lindringen borde helst gälla generelt för en hvar, som afsäger sig. Doktorerna Waiiin oci Elmgren instämde. Biskop Butsch instämde med Hr Sidner, och ansåg sig, då han talat mot konsumtionsafgiften , ifven böra votera mot lindring för dem, som ej supa, då denna ej vore annat an en sorts konsumtionsafgift för dem som supa men om något dermed kunde vinnas mot superiet, var Tal. ej emot. Då borde likväl äfven något göras för qvinnor, som ej supa. Ständet stadnade slutligen dervid, att den föreslagna konsumtionsafgiften finge bero vid hvad de 3 Stånden beslutat, men att vid 147 S. skulle tilläggas: enår vid mantals krifning intygas, att någon under föregående året ej begagnat bränvin eller andra spritdrycker, skall han befrias från halfva skyddsafgiften för nästkommande är. lenum dena 49 October. Dagens plenum upptogs af åtskilliga Lag-Utskottets samt Stats och Ekonomi Utskottens Betänkanoch slutligen nägra af Ekonomi: Utskottets enden. samt. Förstremittera tes till tillbörliga Ut:s behandling nå(gra fran de andra stånden ankomna motioner, äfIvensom enskilda personers ansökningar; derpå föIretogs Lag-Ut:s Bet. N:o 120 om sarmmanjemkning a! de olika meningar om allmänna kyrkopliktens upphörande, som inom de särskilda ständen gjort sig I gällande, och med arledning derat framställda vo teringspropositioBer; hvilket Bet., då de till deltagande i Presteständets beslut inbjudna stånden der på ingått, och detsamma saledes var bifallet, ej forIdrade någon åtgärd, utan lades till handlingarna Bet. N:o 122, om upphäfvande af Kongl förordningen af den I Maji 1535, angående handel af lösören, som köpare låtit i säljares förvar qvarblifIva. Utskottet tillstyrker denna förordnings upp bäfvande och antagandet af en ny, som särdeles ;rkar laga bevisning. Häröfver talades mycket. Prosten Tuden önskade heldst, att denna förord Ining, då det ej vore bevisadt, att den åstadkommi! någon skada, måtte fortfara att vara gäflande, mer Imed det tillägg, som reservanten gjort, neml. at Isådane afhandlingar böra offentliggöras. Utskotte! hade i sin nit att förekomma fingerade köp gåt! nog långt, och fästat för liten uppmärksamhet på I köpares rätt. Tal. förbisåg ej, att det vore gäldeniären ålagdt, att meddela köparen om qvarsta funnes gjord, men detta kunde han uvaktlåta. På rund at detta allt yrkades återremiss, I Prosten Sidner fann afsigten med föredragninger hafva varit ganska god, men att den, i stället at gagna och motsvara ändamålet, motverkat detsam: ma; ty sedan kuvgörelsen blifvit känd, hvilket Taliarens bemort skedde just i en bedröflig tid, d: nöden var allmän, så hade flere blifvit deraf bevekte till svekfulla afbandlingar. Laglig bevisning sakInades visst icke, men sveket bestode deri, att vitt. nena bedragas; ett förhållande, som endast kunde Iförekommas derigenom alt sådane afhandlingar gjorIdes tidigt bekanta för allmänheten. Talaren instämde derföre med reservanten Lagman Röök, med tillägg att de böra genast uppläsas i sockenkyrkan loch ej gälla förr än en viss tid derefter, och se: Idan hos vederbörlig auktoritet påtecknas. Prosten Elmgren gjorde reda för de åsigter, sor linom Utskottet ejort sig gällande. Genom ingres Isen till förra Bet. hade just väckts åtanka på svek Derföre hade Utskottet nu hänvist till laga bevis ning, hvarigenom dessa förhandlingar blefve för svärade, och ett steg framåt till något bättre vo re taget. , Prosten Hvasser gillade Utskottets åtgärd, mer C tyckte stämningstiden på landet eller G månader vara för lång Om ting inträffade 5 månader cf ter förhandlingen, så finge väntas ännu längre; al I kunde dock mycket förr vara afgjordt. Prosten Ha!lbeck kände, att, förordningen vari föremål för allmän klagan; hvilket äfven af då många motionerna i detta ämne bevistes. In. tlsåg ej våda i antagandet af Utskottes förslag, utar -Itillstyrkte dertill bifall. Det vacklande i lagstift ilningen, som vore det enda inkastet deremot, för fötle, om förslaget vore 1 någon mon förbättrande -loch så vore förhållandet. Prosten Sandberg bektagade det vacklande ilag -Istiftningen, men hänviste till hos Justitie-Minister: ingifua berättelser, för att få se, huru mycket maj klagat öfver förordningens eluderande. Här vor förslaset icke något stadgande, utan endast hur förhållas bör, när någon vid utmätning sökte till oo men ineen att fö so ol em 1 1 och Ol san on a nArS MAR Arh Ala,