Aftonbladet – 30 oktober 1840, sida 2

TT UUTILIACIDUTI,y Re 2 IUPUMILINg ve Ale FI IPIC VE MV ARe NRA ek DEN ALFVARSAMMA SIDAN. Paris den 3 Oktober. ) Af skämt blir afvar, såsom ordspråket lärer oss, och mina promenader fingo en dag en helt motsatt karakter emot förut: några af Europas grundfrågor hafva passerat revue framför mina ögon. Det var en Söndag i September månad. En folkfest — en rosenfest och tillika marknad (foire) — skulle denna Söndag hållas på St. Cloud, och alla de rika, sköna vattenkonsterna derstädes gifva sin beundransvärda gärd åt luften. Man sade mig, att den, som ville studera Fransoserne, borde nu infinna sig på St. Cloud; oräkneliga tusental af menniskor skulle strömma dit. Vid denna tidpunkt hade Arbetsklassernas orolighetc r — les emeutes des Ouvriers — satt Paris i mycken rörelse. I förstaden St. Antoine hade folket börjat barrikadera sig, efter öfligt bruk upprifvit gatustenläggningen och till och med tagit en omnibus, vändt upp och ned på densamma samt härmed begynt sina förskansningar. Nästan hvarje dag skedde upplopp längs efter Boulevard du Temple ända fram till Porte St. Martin. AHa menniskors och alla tidningars talämnen utgjordes endast af Madame Lafarges förgiftningsprocess och af Uvrierernes hotande tilltag. Alla broar och officiella husknutar såg man billigt och förnuftigt öfverklistrade med prokilamationer: efter en vecka eller halfannan läto uvriererne säga sig, Lugnet återkom. Saken kunde verkligen hafva varit farlig nog, ty dessa arbetares antal stiger i Paris till flera hundratusenden, och en dag voro väl omkring 20 å 30,000, efter hvad man kunde märka, i rörelse. Sedan allt stillat sig, började man undersöka orsakerna till oredan: och man fann tvänne, en inre, allmän och djup, samt en yttre och tillfällig. Fabrikanterne och arbetsklassernes mästare hade för någon tid tillbaka gjort en sammankomst och derpå fattat det mellan dem samtligen gällande beslut, att ingen skulle åt sitt folk lemna arbete utan emot vilkor af tvänne arbetstimmars tillökning på dagen. Betalningen ökades icke derföre. Mästarne 1 bade väl härigenom salt sig att disponera öfver andras e; sendem, nemligen arbetarnes tid; men de fattige voro tvungne att foga sig derefter, emedan herrarnes beslut var så allmänt, alt arbete ej på annat vilkor stod att bekomma. För öfrigt hade mästarnes förening, liksom deras öfverenskommelse, varit alldeles laglig; ty dels voro de icke så mångtalige, alt deras sammankomst hade kunnat kallas en folkskockning, dels hade de utfört sin rådplägning på en cafd, der de burit sig myeket väl åt, betalat, anländt i lugn och skingrats i vänlighet. Det vapen, som de begagnade emot sina medmenniskor till åtkommande af deras enda egendom, tiden, var visserligen ett fysiskt, nemligen hungern i arbetsfolkeis magar, deras hustrurs och deras barns. Men att till sin fördel bruka detta slags vapen är lagligt, tillåtligt och förnuftigt. Hela denna sak befinner sig i samma kategori, som om, till exempel, under allmän brist, en man ensam besitter sin lada full med säd, och han då säller på denna säd hvad pris han behagar. Han kan göra alla möjliga slags vilkor; Farao i Egypten förklarade på sin tid, att folket skulle få mat, allenast det ville förvandla sig med hustrur och barn till slafvar. I hvilken politisk ställning arbetaren kommer till betalaren, derigenom, att hungern anses vara ett lofligt och lagligt verktyg att bruka till eröfrande af andras egendom, ser man. I sjelfva verket tyckes det såsom om mästaren eller herren skulle befinna sig i lika stor angelägenhet och nödvändighet af den fatt bete, som denne af den förres penningar. Genom det ömsesidiga hehofvet äro de således i sjelfva verket alldeles lika till rätugheter och skyldigheler; men lagen har sjort dem olika, derigenom, atl den ganska rikligt förklarat för brott, då en menniska begagnar mordvapen, dolk, klubba, skjutgevär elle lylikt för att taga egendomen af sin nästa, men leremot låtit vara godt och tillständigt då en menniska för samma ändamål brukar mordvapnet hungern. vor äingegaren har härigenom bekommit öfvertaget och fått n penninglöse unler sig, emedan den förre fuitt obehindradt och ill följe al lagens glömska kan använda det våld van eger i sin hand, men om den sednare ryc208 ) Läsaren hehagade erinra sig en föregående koriespondensartikel från Paris. under rubriken: IHyad sn am Tarmsof I oe M