lättare lärhpa sig till landets förhållanden, på hvilka främmande former, sådane, som de nu föreslagna, icke skulle kunna användas, om ej det nationella skulle lida, och således är damålet vara alldeles förfeladt. Diskussionen var i sammandrag ungefär följande, sedan Talmannen för Ståndets enskida del, och innan det fattar beslut i frågan, föreslagit ett förtroligare samtal, hvartill alla gäfvo sitt bifall: Prosten Sylvan kunde ej bestrida inledningen till Utskottets förslag, djuphet och sakkännedom, men det hela saknade en nog öfyertygande framställning, för att kunna antagas; i brist af hvilken det borde förkastas. Det kunde äfven ifrågasättas, om, i fordran af en representationsförändring, svenska folkets röst är så sammanstämmande. Talaren k:nde åtminstone elt ej ringa antal, som ej är för en sådan. Statens väl berodde också mindre af en representativ författning, än af den anda, som lifvar regering och folk; och attlättsinnigt förkasta, hvad kloka och rättsinniga menniskor sammanfattat, vore ej rätt. Först borde man pämligen visa, att under närvarande represeutation ingenting uträttats, och om derefter en ombildning vore af nöden, skulle den vara sådan, att den tillfredsställde alla medborgares fordringar. Fyrkammarsystemet, klagar man, skall bidraga till riksdagarnas förlängning, ärendernas sammanblandning, m. m., men ett enkammarsystem, fruktade Talaren, skulle ej kunna göras nog starkt, för att motverka folkviljan. Betänkligt vore det också, att föreslå allmänna val, då folkvälet håller på att utveckla sig i statens inre och allt mera göra sig gällande. Och churu man än betraktade dessa val, skulle man finna, att de ej gifva nog garanti för en representation i folkets anda. Missbruket, blott en enda gång intriffadt, skulle kunna bringa riketi olycka; och det yore en af tidens erfarenhet bevittnad sanning, att mängden tager skuggan för kroppen. Talaren instämde med Prosten Hallström derutinnan, att om en förändring skulle ske, den bör uppföras på grundvalarhe af det gamla, och fruktade, att, om det af Utskottet föreslacna ginge i verkställighet, religionen knappt skulle få något skydd, hvilket den likväl så väl behöfver. Det kyrkliga ansåg Talaren ligga så inom statens heligaste, att det vore just dess innersta elemement. Närvarande förslaget skulle dock ej gynna denna sats. Men ju mer en religionslärares verkan komme att afse folklifvets inre behof, desto meraskulle han af detta folk förbises; ju mer deremot han uppträdde för de yttre samhällsförhållanderna, desto mer skulle han inför detsamma vinna anseende. Förslaget ansåg Talaren derföre böra förkastas, och försäkrade han derjemic, att han var fullkomligt lugn för sitt fäderneslands öden, som Gud bäst skall ordna. Doktor Ayrelt insåg, att, i afseende på förevarande förslag, det stora nationalintresset och de insigter och förmögenheter, som med detsamma varit sysselsatta, på en gång stegrat förhoppningarne. Det hade också, .ehuru det blifvit dels gilladt. dels ogilladt, hittills ej blifvit alldeles förkastadt. Men allt hvad Talaren hört och läst, hade ej ryggat hans tanka, somfbäst funne sig i häfdvunna ordningar, mot, hvilka Tal. ej gerna skulle tillbyta sig andra, om han cj vore fullt säker på vinsten. Fyrkammarsystemets upphörande vore dock Talarens önskan, och detta af flere skäl; men öfvergången till en vore för hastig, och vore så godt som ingen. Det gåfvos exempel från främmande länder af öfvergång från en kammar till tvenne, och sjelfva Norge kunde anses hafva både en och två kamrar. Men hvad som är tjenligt i Norge, kan ej vara det i Sverge. Det vore bättre att vara en fri svensk, än en tyungen efterapare af främmande förhållanden, heldst en omflyttning af andra staters systemer ej skulle slå sig väl ut i svenska jordmånen. Tal. gillade derföre ett tvåkammarsystem, men ville ej befatta sig med dessa kamrars sawmansättning. I den öfre kunde dock ingå ett visst antal civile och tjenstemän, antingen valde, eller af Konungen utsedde; och skulle denna kammare utgöra en återhållande makt. För öfrigt önskades ståndsvalens bibehållande, ty så länge hvarje väljande ej eger nog kännedom, för att kunna välja. och passioner, intriger, partisinnen och främmande inflytelser äro verksamma, skulle ett friare valsystem föra derhän, att antingen de mäktige och rike återförde herredagarne, eller också de samma komme att öfvergå till bondemöten. Derföre vore ståndsvalen nödvändiga, eller också, att en hvar, enligt Hr Ödmans förslag, ålades välja inom alla Stånden. Det förra vore dock bättre. Tal. ville derföre, att Ständets gemensamma tanka må blifva: ett tvåkammarsystem, ståndsval och ett femte Stånd för de hittills orepresenterade. På flere ställen i förslaget ville Tal. eljest anmärka, att han funnit en nog småaktig rädsla för Länsmännens inblandning i valen och inverkan på dem, och ogillade deras uteslu-: tande från valrättighet. För obehörig inblandning gåfve 33 nog säkerhet. Prosten Hollb-ck ansåg af mycken vigt, att ej taga ett förhastadt stexz, som snart skulle åtföljas af ånger; ty att hanföras af det nyhetsbegär, som dikterar dagens historia, och att upphäfva det gamla, vördnadsvärda, vore ganska betänkligt. Tal. bekände, att han ej skulle kunna antaga det nu framställda förslaget, utan att deraf befara större olagenbeter, än af det hittills gällande. Det kunde vara tillämpligt för ett folk, som hittills ej haft någon konstitution, men för ett, som länge varit i åtnjutande af en sådan, borde cen förändring af varande former utveckla sig, i enlighet med dem. o Väl ville Tal. medgifva, att representationen rörer sig tungt i nuvarande former, men detta kunde hjelpas, och de ännu orepresenterade kunde upptagas. Tal., för sin del, ansåg, ingen representera något annat, än det allmännas intressen. Utskortet förkastar väl i sin framfart det ena efter det andra i nuvarande representativa författningen, men den önskade besparingen i tid fauktade Tal. ej skola vinnas med den föreslagna förändringen. Tvenne kammare vore, i Tal:s tanka, att föredraga framför en; men allmänna val skulle, i tillämpningen, möta tera svårigheter, och yttre inflytande ännu mera vara dervid att befara. Afsigten vore väl, att visa ömsesidig rättvisa och utesluta ståndsintresset; deck vore detta ännu mera med det allmänna sammanvext. För öf-: rigt anmärkte Tol., att han af ett uttryck i UtshotOT mm a KRA oevitngc Allllg. oo MN mo rr MM