Aftonbladet – 26 oktober 1840, sida 3

TAR ER a ff At ER AR a FRE UTAS BF RSRER kande, hvars slutresultat sannolikt i Stånden hade blifvit annat än det nu blef, om vederbörande icke hade ansett bättre att förekomma än förekommas. Hvad Grefve Posses utnämning angår, så kan det väl gå an att försöka uppduka för Najaden eller andra landsortstidningar, att denna utnämning skedde i öfverensstämmelse med Friherre Stjernelds och oppositionsledarnes önskningar, och hvad det förra beträffar, är sådant väl möjligt; men hvad det sednare angår, så lär ingen här på stället låta sig deraf vilseledas. Man minnes mer än väl, att Grefve Posses utnämning var för de flesta en sådan surpris, att nyheten derom i Statstidningen väckte ett stort uppseende och förvåning äfven på Riddarhuset samma afton. Ut Aftonbladet uttrycktes också denna förvåning dagen derpå ganska oförbehållsamt, med afseende på Grefve Posses personliga ställning för ögonblicket, såsom sub reatu för tullbalansen; och det är att mårka, att dessa betraktelser gjordes innan Jännu någonting varit yttradt i någon af de tidningar, hvilka sedermera funno med sin politik förenligt, att framställa Aftonbladet såsom aden nya ministårens organ,. Sedermera har en ytterligare dager blifvit spridd öfver denna punkt, då det numera är en temligen känd sak, eller åtminstone utgör den allmänna tron, att den som egentligen föranledt Gr. Posses utnämning icke varit Fr. Stjerneld, utan StatsRådet Baron Gyllenhaal, som önskade sig en fördelaktig reträtt uti Tullverket, och jemväl erhöll den. När har för öfrigt Grefve Posse varit i någon af oppositions-tidningarne framställd såsom en nationens man, eller såsom delande de politiska åsigter, i afseende på styrelse-systemet, åt hvilka t. ex. Aftonbladet önskat koncessioner? Det vore artigt, om Minerva ville svara på denna fråga, men det lär blifva något svårt. — )Huruvida icke den omständigheten,, menar Minerva sedan, )vittnar om redebogenhet å Konungens sida till koncessioner, att han, med kallelse till inträde i konseljen, vändt sig till den ene eller andre af de män, som Just oppositions-pressen hade till rådgifvare-kallet utmärkt, såsom Hrr Callerholm, Nordenfalk , Ehrenborg, m. flp — — — Samma oärlighet och kedja af osanningar visar sig här hela vägen. Ingen enda af dessa herrar, deras värde för öfrigt oförkränkt, har blifvit föreslagen af oppositionspressen; om det skett, så måtte det väl icke heller vara absolut omöjligt att citera stället, der sådant skett. Om således de blifvit tillfrågade, så har det skett utan alla slags indicer från pressens sida på förhand, och har 1 alla fall alltid skett isoleradt samt kan således på intet sätt tjena såsom argument för den sats Minerva vill bevisa, och hvilken hon, naift nog, sjelf vederlägger med sitt stretande emot alla andra mera deciderade reformvänner eller organer för maJoriteten, som möjligen kunde komma i fråga. Lika sanningslöst är hennes föregående om att man ibland nationens så kallade män,, d. v. s. bland riksdagsmajoriteten, förskräckligt äflas, alt få Herrarne Sprengtporten, Horn, I. Hamilton och Frölich in i ministeren. I fall man här får taga affär på hennes påstående vid andra tillfällen, att Aftonbladet skulle utgöra något uttryck af den rådande majoritetens tanka, så nödgas vi anmärka, att den ende bland dessa, om hvilken vi hört talas, såsom den der varit på förslag till rådgifvareplatsen, är Grefve Horn, och deråt har Aftonbladet visserligen icke gifvit något förord. Ungefär sammalunda förhåller det sig med uppg siften om Grefve v. Platen. När man sålunda ifrån början till slut finner, att den i Minerva framställda frågan, om icke de af majoriteten önskade koncessioner i afseende på personer och principer redan äro gjor da, hvilar dels på absoluta osanningar, dels på ett visserligen fiffigt, men ty värr förolyckadt försök att hopblanda hvad som möjligen kan hafva varit på tapeten i ett eller annat mindre kotteri af la haute volge, med den stora majoritetens önskningar, så blir svaret icke heller tvetydigt, i fall det ens någonsin varit det för någon, som haft ögon att se, eller öron att hör eller förstånd att urskilja, huruvida tonen och grundsatserna hos dem, som föra vederbörandes talan, blifvit i den ringaste mån förändrade. Härmed är ingalunda vår mening att vilja påstå, det icke någonting vunnits genom de förändringar i personalen, som redan blifvit gjorda. Nog äro väl Friherrarne Cederström och Lagerbjelke alltid ett godt utbyte mot Hr Grip, Statsrådet Ihre mot Hr v. Hartmansdorff, och ännu några flera; men hvad kan väl nationen, hvad kan Konungen sjelf i alla fall hoppas af sammansättningen 1i dess helhet, framför allt så länge kamarillan står utanför och oupphörligen klappar på sängkammardörren för att åter inkomma, samt har en så påtaglig öfverhand på det ställe, der dess inftlytelse synbarast kan visa sig, nemligen på Riddarhuset? Vi hafva ansett förestående upplysningar ick2 ur vägen för våra kolleger i landsorten, som på sitt afstånd från sjelfva platsen för händelserna möjligen icke så noga kunna följa med alla småomständigheterna. Om de ännu derefter bita på Minervas osanningar och löpa i fällan, så sker det åtminstone al fri vilja. ses —L Utdrag af ett bref från Småland. Det är ju alltför beklagligt här i landet, att folket oupphörligt klagar, att deras fickor äro tomma, uufar dat a tärenda tror. aft i n hörn