Aftonbladet – 24 oktober 1840, sida 2

egen Itramtltid vid en klot. sparsam och på iramskridande grundad plan för vårt samhälles sjelfständiga utveckling, och tillika, utan allskygghet genom ett opartiskt och fördomsfritt val af de i del nya systemet först verkande personerna, bereda sig sjelf och folket en säkerhet, att utan sådana brytningar som nu, forigå till frihetens och upplysningens mål. Tages det icke — är ej mer utgången tvifvelaktig; — ty fallens lag, är alt de fortgå som qvadraterna af tiderna, och vi hafva redan seit regeln besannad i vissa falls första stadier, så alt vi kunna sluta till dess verkningar i de blifvande. Atl en sådan nödvändighet, i första ögonblicket kan synas vederbörande påkostande är lätt förklarligt; i synnerhet, som förändringen fordrar, snart sagdt, ett fullkomligt ombyle af omgifning och en allvarlig föresats alt icke låta stundens hugskott åler rycka sig utur den nya bana, der hvarje rörelse måste bestämmas af lagarnas anda, blottas för offentlighetens blickar och visa sig hafva ett mål gemensamt med det allmännas. Men — behofvet måste inses, erkännas och bebjertlas, emedan det ej längre låter mula sig. Det är förgäfves att i detta afseende söka missleda det allmänna tänkesättet. Den goda, den desperata, den — — — pressen, den må nu kallas huru som helst, afskjuter frugtlöst sina pilar emot hvarje röst, som finner en väg till nationens öfvertygelse och uppmärksamhet. Det har kunnat lyckats hittills, att kasta sig öfver hvarje rykte, som uppträdt och med Svenskt sinne och redlig vilja sökt att blotta missbruken, antyda bristerna och mana för antagandet af ett annat styrelsesystem; det har kunnat gå an, att söka väcka misstroende mot alsigterna, tvifvel om förmågan, och afund till deras hos folket vunna förtroende. Dessa konster äro likväl nu upptäckte. Allmänheten har sett, hvilka af de på sådant sätt genom hyrda författare och publicister förföljde personer, likväl efter deras förmåga i ett samhälle som lemnat alla sina ledande krafter i en central-styrelses händer, handlat med rent nit och ståndaktighet för sina medborgares sak. Allmänheten har sett nya uppstå, som med god vilja och förmåga egnat sig åt denna sak: och de affall, öfver hvilka nationen har alt beklaga sig, hafva så till vida gagnat densamma, som de i tid bevarat henne från förräderiets svårare följder och vant henne, att med besinning pröfva, hvilka hon framdeles skall skänka sitt förtroende. Tiden börjar alltså vara mogen till antagandet af en helt annan princip, för befordringarne eller rättare för valen till de ledande platserna i samhället, än nåiådens, bördens eller den ofta ensidiga embetsverksamhetens. Det låter sig ej mer betviflas, att de män, som skulle bäst kunna uppfylla rådgifvarekallets fordringar i detta ögonblick, äro de, som tillika ega förtroendet af den valda delen inom national-representationen; äfven om de skulle sakna tjenstemanna rutinen, emedan det nu egentligen gäller att stadga grunderna för organisationerna: dessas detail-reglering tillhör sedan en tid, då reformernas anda hunnit ingjuta sig i embetsverken, och då åter derifrån kan rekryteras till ministeren. Att det för närvarande, till följd af befordringssystemets beskaffenhet, icke är derifrån som folket kan vänta att finna sig understödt, är en Jika erkänd som beklaglig sanning. Jag vet ganska väl, att denna satts skall väcka motsägelse; men den, som skådat närmare på våra bröder, Norrmännens politiska utveckling, låter ej sig affärdas med dessa vanliga deklamationer om behofvet att hemta rådgifvarne inom embetsklassen. Norges första Statsråds-uppsälvning efter Föreningen — och det var likväl denna personal, som vid sidan af två ärliga, för Norska folket välmenande Svenska Riksståthållare, grundlade utvecklingen af den frihet och sjelfständighet som Norska grundlagen utlofvat Norska folket — utgjordes t. ex. utom Grefve WedelJarlsberg och Hr Collett, hvilka egnat sina yngre ar ål det administrativa kallet, af en Ofverste Hegerman, som egentligen genom Krigsakademiens styrelse gjort sig känd, af en Professor Treschow, en Artillerikapten Motzfeldt, en Kommendör Fasting, och Diriks, som jag tror längre tid varit kronofogde; men alla dessa män hade haft repr esentationens förtroende, antogo enigt de principer, som nationen hyllat vid Eidsvolds Storthing, och bibehöllo sina grunsatser i rådskallet. En Peder Anker, som egentligen aldrig haft annan befattning än såsom chef för vägväsendet, blef den Statsminister, hvilken, vid Konungens sida, skulle närmast verka för ärendernas slutliga afgörande och som i åtta år gjorde det med bibehållet förtroende. Likväl gingo nu Norges saker ständigt framåt. Man såg visserligen några försök göras, alt inkräkta på folkets frihet eller att försvaga dess garantier mot en oinskränkt monarki och aristokratiskt inflytelse: men dessa försök utgingo från den allena beslutande, och ingen allena styrande kunde, emot värnet af dessa redliga mäns vilja, tillintetgöra eller ens hämma utvecklingen af de principer Norges stalsförfattning skyddar och Hlfvar. Norges förvaltning förenklades, dess försvarsväsende utbildades, dess beskattningssystem förbättrades, dess ekonomiska välstånd och dess nationella bildning befordrades, utan att hämmas af det slags hofinflvtelse, som äfven ibland tande förmärkas