Aftonbladet – 24 oktober 1840, sida 1

Sve MES GPPIPEES EESTSVI AAMSA MIT ASföEE AARAPETSPLe ARA: SPP EN VAR fullkomlig utveckling, endast då kan man hoppas att äfven för framtiden se den mäktig af en täflan med det fria Englands fabrikanter, hvilken annars blifver med hvarje dag allt svårare. . Samma grundsats uttalades af Allmänna Besvärsoch EkonomiU skottet och gillades af Rikets StänI der vid sista Riksdagen, ehuru, vid tillämpningen : deraf, den oinskränkta friheten endast medgafs för I sådane verkstäder, som kunde uppvisa en bestämd I koltillgång för hvarje härd, hvaremot andra, som ej :egde en sådan tillgång, borde qvarhållas vid de gamla banden. Denna inskränkning var. utan tvifvel i sig sjelf oI rättvis, då den mindre fabrikanten har samma bei hof och naturliga rätt, som den större, att, efter föri måga, fritt få använda de tillgångar, han eger för ; bedrifvande af sin näring; men den kunde då förI svaras ur der synpunkt, att man, vid öfvergången till elt nytt system, icke vågade sig längre, utan att I förut inhemta erfarenhet om de verkningar, det lemj nade medgzgifvandet till en början skulle medföra; I hvaremot, efter den erfarenhet, som sedermera yunI nits, och den vida större utsträckning af friheten, I som under tiden genom Kongl. Maj:ts påbud erhålI lits, Utskottet nu mera anser denna öfvergångsåtätgärd icke svara emot det för handen varande be hofvet, och således icke kan tillstyrka Rikets StänI der att dervid stanna. Det här åberopade påbudet innefattas uti Kongl. Maj:ts ofvan omförmälde nådiga bref den 7 Maj 4836, samt den 3 Maj och 44 September 18537, hvarigenom bruksegare utom bergslag, utan afseende på i det privilogierade smidesbeloppet, samt inom bergslag, de bruksegare, som hade privilegium å 450 Skeppunds smide, blifvit tillåtet att, under åren 4836, 1837 och 4838, vågföra så mycket de kunde tillverka, så att tillverkningsrätten under denna tid verkligen varit i det närmaste fri vid alla existerande verkstäder, serdeles under de tvenne först: nämnde åren, då derjemte, enligt Bergskollegii kungörelser den 21 Mars 1833, och den 7 April 48535, bruksegarne var tillåtet, att förändra celler utvidga verkstäderne för antagande af sådana smidesmethoder, hvarigenom en förbättrad tillverkning kunde åstadkommas. Den sålunda medgifna friheten framalstrade de frukter, som man alltid kan påräkna af densamma. Tillverkningen steg till en förut okänd höjd, utan alla menliga verkningar på afsättningen, då exporten ökades till full motsvarighet, och oaktadt de hittills exempellösa brytningarne inom handelsyverlden, som under tiden inträffade, priset bibehöll sig vid en höjd och jemnhet, som under föregående år sällan egt rum; hvarigenom Utskottet anser den farhåga vara häfven, som af mången förut varit hyst, nemligen att, genom tillvexten i jerntillverkningen, öfverproduktion skule uppstå och prisen följaktligen nedtryckas. De trenne årens frihet i tillverkningen väckte täflan och spekulations-anda, nya methoder blefyo införde, de gamla betydligt förbättrade, varm bläster användes så väl vid tackjernsblåsning, som vid stångjernssmide, och derigenom åstadkoms cen förut ej anad besparing af kol, och hvad som ej är den minst vigtiga följden af den sålunda väckta omtankan, är den omsorg, som många bruksegare börjat egna åt den förut alldeles försummade skogshushållningen, skogarne äro vid många bruk uppmätte och indelade, och man bör hoppas, att detta hädanefter allt mera kommer att ske, sedan, genom Brukssocietetens försorg, ett nytt skogsinstitut, under en utmärkt skicklig Tysk lärare, blifvit in:ättadt, hufvudsakligen för att bilda vårdare af brukens skogar. Genom Kongl. Maj:ts den 26 Oktober 4838 utfärdade nådiga kungörelse om den gröfre jernförädlingen i Riket, har väl den förut medgifne vidsträcktare friheten åter blifvit till någon del inskränkt, i anseende till Kongl. Maj:ts beslut att uppskjuta pröfningen af frågan om föreslagen härdfrihet, men deremot är medegifven tillökning till en tredjedel af det förut privilegierade smidet för alla verkstäder utan undantag, och dessutom är ett annat af de äldre serdeles tryckande banden lossadt, genom tillåtelsen för hvarje bruksegare att använda så många hammare, som han finner nyttigt, och att, efter behofvet för förändrade smidesmethoder, öka eldstädernas antal. Ehuru Utskottet, såsom öfvertygadt om de nyttiga följderne af den förut beviljade mera oinskränkta smidesrätten, icke kan annat än tro, att den åatergång derifrån, som åberopade Kongl. författningen till en del innebär, ingalunda varit önskvärd, har det visat sig, att näringen i sin helhet, äfven inom de nya gränserne, haft rum för ytterligare utveckling, då smidesbeloppet är ökadt, äfven under de tvenne sednaste åren, hvartill dock den egentliga orsaken lärer igenfinnas i den förut medgifne friheten, deraf många bruksegare troligen icke hunnit begagna sig förr än så sent, att verkningarne först nu kunnat mera allmänt spörjas. När man nu betraktar förhållandet emellan jernbruksrörelsen och tackjernstillverkningen, förete sig ytterligare skäl, som mäktigt tala för beviljande af frihet åt den inhemska fabrikationen, på det fördelen och vinsten af jernförädlingen må stanna inom vårt land, och ej till stort men för den talrika befolkning, som nu erhåller sitt uppehälle och sitt välstånd genom jerntillverkningen, öfverflyttas på aändra länders fabrikanter. Tackjernstillverkarne hafva lärt sig att använda förbättrade och kolbesparande methoder vid sina hyttor, och börjat inse, att de, med samma tillgångar af kol, kunna. åstadkomma en vida större produkt af tackjern, än hittills, ett förhållande, som kommer att ännu mera ega rum, så snart de egentliga talrika bergsmanshyttorne komma att skötas efter mera rationella grunder och med så kalladt sambruk. En naturlig följd af den sålunda tillvexande produktionen har blifyit, att denna klass af fabrikanter börjat jemföra möjligheten af afsättning för sin vara med möjligheten af: högsta tillverkning, och de hafva måst inse, att afsättningen snart skall blifva alltför mycket begränsad, om de ännu existerande banden på jernförädlingen inom Riket fortfarande skola bestå, hvilket ock föranlät deras allt mera stegrade anspråk på frihet, dels att sjelfva förädla sin produktion, dels att utföra den till andra länder. Att desssa anspråk äro grundade på billighet, så snart tackiernstillverkningen öfverstiger hvad, som inom landet kan afvttras, för ett pris, motsvarande