Aftonbladet – 23 oktober 1840, sida 3

sten att göra ett solglas, att de icke kunde trankiliseras med mindre än hans mord, och ändå i långa åratal derefter upprörde himmel och jord öfver samma bagatell! Jag undrar, hvad de Olympiske herrskaperne skulle säga, om de i våra dagar täcktes för ett ögonblick stiga ner på jorden, och taga i betraktande huruledes vi nu husera med elementerna och leka med naturens mest förbehållsamma och egensinniga krafter. Hvad skulle, till exempel, Eolus säga, om han fick göra en tur till Westerås på det nya jernångfartyget Samuel Owen, och huru skulle han icke hissna om han med Hr Green kom att företaga en liten promenad i luftballong på andra sidan molnregionen? Hvad skulle Vulecanus ha att förkunna, om han fick gå omkring, en dag eller par, uti verkstäderna i Seraing? Hvad skulle Minerva, hon som bland annat förstår sig så väl på spinnrockar och välfstolar, hvad skulle hon tycka om att, — jag går icke längre än till Hrr Bohnstedt et Bergmans fabrik i Stadsgården, — se den råa bomullen förvandlas till en shirting, för hvilken sjelfva den vackra väfverskan Arachne i lifstiden icke skolat skämmas, nästan endast medelst litet ånga, några kugghjul och diverse små fina stålinrättningar, som arbeta af sig sjelf? Hvad skulle Apollo tycka om att få se sina samlade vitterhetsförsök tryckas i den stora nya Aftonblads-snällpressen och på machin-papper utan ända från Norrköping? De skulle minsann finna mycket bra förändradt här i verlden; den menskliga uppfinningsförmågan och upptäcktsbegäret nöja sig nu för tiden icke med småsaker, de fresta ailt, och hvem vet om icke allt detta, hvaröfver vi dagligdags så mycket berömma oss och hvad vi, — med rätta, om vi jemföre det med hvad fordna tider åstadkommit, — kalla storverk och mirakel, likväl endast är preludier till någonting, som vi ännu knappast kunna redigt föreställa oss, hur excentriskt vi ock må låta tanken svälfva ut i rymderna . ...Der lefde i Paris en man vid namn Daguerre, -— han lefver der för öfrigt ännu, har fått ordensband på bröstet af Ludvig Filip och en hederlig pension af staten; han var egentligeu målare, icke precist någon Vernet, eller Scheffer, eller Delaroche, men en ganska utmärkt dekorationsmålare, hade dessutom mycken lust för fysiken och kemien, och hade en lång tid sysselsatt sig med ganska långväga och djupsinniga undersökningar i läran om färgerna och ljuset. Nu har det länge varit kändt, att det finnes vissa salter och enkla kroppar, som äro i högsta grad känsliga för ljuset, så att de, t. ex., svartna vid den lindrigaste åtkomst deraf. Denna omständighet hade väckt Daguerres synnerliga uppmärsamhet; han hade funderat derpå under lediga stunder och slutligen fått i hufvudet en ganska vild och förflugen tanka. Ty mannen var en af desse allting frestande lynnen, hvarom jag nyss talat, och hade ett öga att se saker i stort. Han hade slagit sig för pannan och frågat sig sjelf, om det icke skulle vara möjligt, att med någon af förromnämnde, för ljusets inflytande på sensibla kemiska ämnen så bereda en kropp, till exempekh en fin plåt, att denna, utsatt för dagen på ett visst sätt och genom någon egen inrättning, icke skulle helt och hållet svartna, utan endast mottaga en ylterst lindrig åverkan af de från föremålen återstudsande ljusstrålarne, olika stark för de olika färgade strålarnes olika intensitet, så att på plåten skulle tillvägabringas ett slags svart ritning, men icke oregelbunden och på höft, utan återgifvande en trogen kopia af föremålen. Den djerfva iden var här, såsom oftast, den största konsten; iden af Amerika var det stora, upptäckten var sedan förr eller sednare gifven; ideen af boktryckarekonsten var det sekulariska, uppfinningen var någonting, som nog sedan gick af sig sjelf, så är det med det mesta. Sedan Daguerre en gång imagmerat det djerfva problemet, satte han sig att laborera; jag vet icke hur många år han oafbrutet satt vid sina koifvar, spritlampor och slipade glas, men han var en man med lika mycken vilja som hufvud, och en vacker dag i första månaderna af 4859 hade han sålunda ändtligen den tillfredsställelsen att se sin första ljusritning lyckad framträda ur apparaien, Uppfinningen, anmäld och kommenterad af Franska vetenskapsakademien, väckte, som man påminner sig, den alimännaste och lifligaste sensation. Sedan uppgiften väl var framkastad, ville hvaren, med ledning af de i halfva och mystiska ord af akademiens sekreterare gifna antydningar om procedyren, göra uppfinningen efter; hela verlden satte sig ner att pyssla med camera-obscuror, silfversalter och etsplåtar, kemister -t na sjelfva fingo myror i hufvudet. Andtiligen. sedan man svettats och laborerat förgäfves ilånga månader, lemnade Herr Daguerre sjelf genom akademien sin hemlighet åt offentligheten. Daguerreotypen, eller den af Daguerre inventerade och efter honom uppkallade apparaten för ljusetsningens frambringande, blef nu en industri, daguerreotypritningar sågos snart i fönstren af hvarenda konsthandel, och man utgifver redan i Paris stora planchverk med vyer, kalkerade på daguerreotyperade plåtar. (Forts.) er er ts————— RN HANDELSocn SJÖFARTS-UNDERnm ATT OC ANAR