Dulcamara var en trollkarl, han! 0, O. (SEEN NIT MOTA TURNERA AERSN Ett profstycke utifrån på den verkligt frian Pressen. Uti London har nyligen passera! en räll kuriös händelse, med afseende på den periodiska pressen. Bland de sökande till Lordmayors-ljensten i London (ungefär motsvarande Öfverståthållarebefattningen, med den skilnad, att Lordmayorr väljes och ombytes hvartår) var nemligen en Alderman Harmer. Han hade många röster för sig, men hans motståndare läto uppsätta en skrift hvarå de förskaffade sig ett ansenligt antal underskrifter, och som innehöll en prolest mot hans väljande på den grund, att han vore erkänd egare till tidningen Weekly dispatch, hvilken de ansågo såsom ett ohägn af det fruktansvärdaste slag, såsom den der ohböljdt uppträdde mot all styrelse och religion och öppet yrkade anarki och förvirring. Men Aldermannen var icke den, som blef förlägen. Han förklarade nemligen, att han för sin egen räkning vore af alldeles motsatta tänkesätt med dem, som predikades i hans tidning; han vore nemligen sjelf en god Tory oah konservativ. Hvad tidningen beträtfade, så erkände har väl en del af anklagelserna emot densamma, men tillade, alt den endast utgafs aför att gifva ämnen åt den fria diskussionenn. Tidningen Specltator gör vid berättelsen härom den bitande anmärkningen, att de goda borgare, som blifvit alldeles yra i hufvudet af denna förklaring och ej kunna förstå, huru en så förträfflig Tory och vän af det gamla kan hafva en tidning, som predikar anarkien, synas förgäta, att Engelsmännen äro en krämarenation, och Aldermannen blott följt den ganska vanliga plägseden, att hålla en sorts vara till salu och en annan bättre för sitt enskilda bruk. Man måste imedlertid tillstå, att om någonsin destruktiva satser predikats, så har det skett i den ifrågavarande tidningen, och det är ett stort bevis på tryckfriheten, att pressens egen motvigt genom andra organer är tillräcklig att motväga inflytelsen deraf. Tcke blott Englands konstitution utan äfven sjelfva ehristendomen fördömas och hånas deri alldeles oförklädt. Några få utdrag, citerade efter The Times (vi hafve ej sjelfva Dispatch), torde kunna gifva ett begrepp härom. Kan ett sådant språk finna sympathier i landet, så måste det gamla Storbrittannien stå temmeligen nära en revolution. Det är ett dåligt råd åt Drottningen, att bedja henne appellera till folkets sunda förnuft; ty, om folket lydde sitt sunda förnuft, skulle en thron icke existera i detta land, tre månader längre. Konungamaktens abstrakta, omåttliga, absurditet kan icke längre döljas för det allmänna. Att göra konungamakten respekterad än längre, kan icke kommå i fråga; men för att ännu någon tid göra den dräglig, måste alla dessa skatter genast afskaffas. Det är en komplett galenskap att tro, det den Brittiska konstitutionens absurda grundsatser längre kunna utföras, om de någonsin varit ämnade dertill. Idten om de tre oberoende, jemlika och stridiga grenarne i lagstiftningen, är alldeles galen. I alla länder är konungamakten detsamma — en massa af dumhet, falskhet och bedrägeri, underhållen med ofantlig kostnad, till folkets både missnöje och skada. sa Vi hafva alltid påstått, att insurrektion eller uppror är en folkets oskiljaktiga rätt. Motstånd, äfven beväpnadt, mot makten måste vara en medborgares första och heligaste pligt: det är dock ett förtvifladt medel, och bör aldrig tillgripas utan visshet om framgång. aProtestantism, katolicism, Muhamedanism, cHer hvad slags ism som helst, är blott en term, som ständigt upprepas, för att lätta intrycken på sinnena, hvilka uttryck alltid gå ut på att komma åt bröstfickorna.p Under alla de omhvälfningar, som tiderna verkat i gudaläran, hafva de kristne alltid befunnit sig bland de mest osedliga af alla menskliga varelser. Sedligheten tilltager, ju mer man aflägsnar sig från de kristna, och nalkas de Muhamedanska länderna. En