på sistnämnde opera; hvad som i Lärleksdrycken är mest bevändt med, är just några reminiscenser från Lucie,, det öfriga är icke stort annat än vatten och trivialiteter, hvarmed dessa reminiscenser blifvit uppspädda, för att brinsa mixturen till erforderligt kanneller stopmått; det är ett sqvalp, deri vissa små godheter endast sparsamt hoppa upp och ner, och man saknar der den aktningsvärda konsistens, som är en af operan Lucies) hufvudsakliga förtjenster. I Lucie, vet man dock hvad man får till lifs, det är alltigenom någonting redbart, fast och af en ren smak, ingenting är der egentligen dåligt, det är ett ordentligt mål; men här går man ungefär lika hungrig från bordet, som. man sätter sig dit. Allt detta kommer sig af den olyckliga pretentionen, att vilja vara geni på både föroch eftermiddagen. Jag, mina vänner, författar enlast före middagen, och J veten alle, att jag då författar så det heter duga, men ser ni på aftonqvisten, då nöjer jag mig med att vara en sanska vanlig menniska, då läser jag Dagbladet, lägger patience och dricker thevatten. Så bör det vara. Donizettis Lucie, är utan tvifvel ett förmiddagsarbete; det har han gjort på allleles nykter kaluf och med friska krafter. Men pkärleksdrycken, är ett efiermiddagsverk, det har han skolat tåta till, sedan han intagit en bastant diner och druckit ganska mycket vin; man ser huru ögonlocken dervid dragit sig tillhopa för hvarannan minut, och de Lammermoorska förmiddagsidterna hafva oredigt sväfvat honom för hufvudet, men det hela har blifvit som ni vet. Fru Gelhbaar, Adina, bar några briljanta numror, der hon får tillfälle att utveckla hela sin talang i den broderade sången, och gör ett stormande furore. Hr L. Kinmansson är en ganska rolig doktor Duleamara; det är ett bulfoneri, som är fullkomligt på sitt ställe i rollen af en bland bönder och småstadsfolk kringstrykande eharlatan; redan hans kostymering är lråplig och tagen just efter naturen i de Jänler, der det hvimlar af dylika undergörare. I len scen uti andra akten, der han gör sällskapet den stora äran att sjelf sjunga en barcaroll, ör dem om den Venetianska rådsherren samt lutligen faller på knä för Adina, motstår han cke frestelsen att såväl i frågan som spelet nåsot för mycket karrikera, men man kan icke eka att det likväl är rätt roligt och pusserligt. Skall Kongl. teaterdirektionen göra med sin kärleksdryckp samma lycka, som Duleamara ned sin? Det torde få betviflas. Men doktor Julcamara var en trollkarl, han! 0, O.