Aftonbladet – 20 oktober 1840, sida 2

igen uppenbarar sin desperation deröfver, att förstärkta StatsUtskottet velat spara på skattevidragen? Är det då möjligt, att subskriptionskribenterne i Biet kunna föreställa sig, att nåson skall fianas nog lättrogen att ett enda ösonblick bedragas af detta usla hyckleri? Och ivad skulle de väl nu säga, om Rikets Ständer verkligen togo dem på orden och beslöto, att alla som hafva fastighetsdelar på landet, huru små som helst, skulle få välja, och för att göra detta möjligt, inrättade så, ati de som hafva min: dre än den ifrägasatta summan i fast förmögenhet, och således i sjelfva verket knappt kunna anses besutne, åtminstone såsom bittills finge välja genom elektorer, på sätt Grefve Frölich. föreslagit. Omförmälda reflexioner stodo att läsa i Biet för i Lördags. Men i samma mån, som da-; garna nalkats, i samma mån har äfven räddhågan blifvit större, att känslan för det allmänna; bästa kunde vinna någon seger öfver de enskilda intressen, hvilka hittills så ofta visat sig utgöra enskilda satelliter åt makten. Språket bar ock i samma rån blifvit mera den oförställda ilskans, och i dag på morgonen läses i: Minerva följande vackra stycke: De så kallade anationsns män, som utgöra majoriteten i Kouostitutlonsutskottet och enväldigt be-; hörrska majoriteterne i Bondeoch Borgarestånden, hafva, som bekant är, uppställt sitt framgifna represontationsförslag på en princip, som rakt fram leder till anarki; på en princip, som är ingenting mer eller mindre än oförnuftet sjelf, på den principen nämligen: all det är personligheten, som är grunden till valrättens, och att det är person-: ligheten, som i Riksförsamlingen skall representeras; ifrån hvilke: oförnuft, ifrån hvilxen anavki i sjelfva principen för represontatlons-rätten, nationens män åfven med mycken konseqvens ledi sig till en oförnuftig, lika anarkisk form för representatlonens sammaensättning, eller enkammarsystemet. Det är i morgon, som denna rassa af oförnuft skall diskuieras; det är I morgon, som det : afgöres, om de så kallade anatiocens män skola . lyckas att få principer godkända, hvilka skulle inviga Sverzes framtid åt anarklen, hvilka göra hvarje lagligt samhällstillstånd omöjligt, och om i Europas och hela den civiliserade verldens ögon ovilkorligt skulle nedsätta svenska folket ifrån ramgen af ea upplyst och bildad nation! Det är då ej underligt, om man med egpänd uppmärksamhet afvakiar utgången af denna diskussion. Fortsättningen af samma artikel innefattar den vanliga metoden, att söka sticka upp egen-: kärleken hos Riksdagsmännen dermed, att om de rösta så eller så, så äro de dertill tvungne af Aftonbladet. Man träffar här åter lika prydliga termer: aVisserligen,, heter det, uär det troligt, att Aftonbladspiskan, hvilken de enväldige beherrskarne af majoriteterne uti Borgareech Bondestånden föra i sin hand, torde i dessa Stånd afskräcka mången, — — — Fullt ut lika illa vore adet, om någon annan abevekelsegrund, än fruktan för Aftonbladets: ahotelser, t. ex. konsideratiomn, eller rättare, såasom nyss sades, kommiseration för personer, askulle inom de sistnämnda Stånden tillbakaahålla en allvarlig granskning af principen. Den tidning, ur hvilken vi citerat det förestående, har visserligen äfven ofta förut, doek I sällan till den grad, som här, genom sina kra-: pulösa och ursinniga utfall emot de aktningsvärdaste personer, gifvit talrika bevis på den sanningen, att, ju större syndapalt man i sjelfva verket är — vi bedja om förlåtelse, att vi begagna ett af Minervas egna älsklingsuttryck — och ju mindre man i personligt och medborgerligt anseende har att vedervåga, desto oförsyntare kan man ock utan fara visa sig mot Det är ock derföre ingenting nytt, att andra. nu i Minerva åter finna, med få förändringar, samma skamlöshet emot en samling aktningsvärde och upplyste medborgare, hvilke bland j sig räkna tvenne af Upsala universitetets be römdaste lärde, som hon tillförene utvräkt mot! framlidne Erkebiskopen Wallin m. fl. Visst är det kuriöst, att se den person, hvilken så väl! i allt verkligt vetande, som i språkets hyfsning och bumanitet, står ungefär på samma punkt med en simpel kokerska, upphäfva sig i denna ton till mästrande och fördömande af tvenne bland vårt lands mest frejdade tänkare. Men det vore fruktlöst att numera söka rena henne sjelf derför; om man ock bela dagen hällde öfver henne det ena sköljkärlet efter det andra, skulle hon ändå, likt harpyerna i fabeln, nedfläcka allt hvad hon vidrör. Men förundransvärdt och ett bedröfligt tecken är det, att andra, af hvilka man ännu hoppas något afseende på allt, hvad den förflutna tiden bordt lära, på detta sätt vilja hetjena sig af, eller ens tillåta sådana grofheter, utan att begripa, att de icke li belt och hållet komma att tillräknas verktyget, utan äfven måste leda till den slutsatsen, man på ett viss håll icke ogerna tänker, hvad som genom denna vämjeliga organ på ett så cyniskt sätt framkommer. ——————— AA — Red. af Norrköpings tidningar gråter öfver, att Norrköpings representant, Hr Borgmästaren Lagergren icke af Borgarståndet blifvit att l