Aftonbladet – 15 oktober 1840, sida 3

NS SEP SEEM MASTE ALESUND SVIS IRUH VART, till hvilken han tror sig egå en viss moralisk rättighet, såsom en ersättning för hvad han genom samma Ekensparres förledande spekulationer förlorat. Härefter har han antagit det främmande namnet Migneul, samt återvändt till Sverge; hans förra hustru skall, enligt hvad han genom sin förtrogna agent hemifrån fått erfara, vara saligen afsomovad. Nu är imedlertid att märka, att baron Migneul i denna punkt är fullkomligen ledd bakom ljuset. Den beskedliga bokhållaren har sjelf i mycken välmening uppgjort denna dikt, just i ändamål af att kunna bereda sin gamla husbonde möjligheten af ett nytt fördelaktigt giftermål till reparerandet af hans affärer; och den förra frun lefver ännu beständigt i ganska knappa vilkor uti Upsala stad. Ni skall icke bli litet förvånad, då ni erfar, att hennes namn är Hillner, och att Amalia är ingen annan än hennes och nu varande baron Migneuls dotter, född efter fadrens fingerade död. Och den, som blir ännu mer förvånad, är baronen sjelf, då han sent omsider gör denna sednare upptäckt; man bör veta, att Amalia i det friherrliga buset blifvit föreställd under pseudonymen Lenoir, — namnförvandlingar och qui pro quo hvimlar här om hvarannan, — och detta är minsann ganska lyckligt, ty annars hade nästan blifvit intet alls af hela romanen. Migneul befinner sig sålunda i den fatala belägenheten, att hafva på samma gång tvänne äkta hustrur, något som enligt 41734 års lag straffas helt simpelt med lifvets förlust, men enligt den mildrande kongi. förordningen af den 20 Jan. 4779 med 40 par spö jemte ett och annat års fästning med eller utan arbete efter omständigheterna, i alla fall en rätt hygglig utsigt för en herre och baron! Lyckligtvis kommer härvid en lungsot ganska lägligen Migneul till bjelp, — ty försynen öfvergifver icke en romanbjelte, — friherrinnan Migneul afsomnar och lemnar sin man fri, och denne uppsöker sin för död ansedda hustru, presenterar sig såsom sjelf lifslefvande, aflägger genom en annons i tidningarne sitt främmande Ramn och antager sitt gamla, samt inträder sålunda utan vidare affär i sin fordna förbindelse såsom herr Hillner, fru Hillners man. Med denna historia, hvilken, såsom hvar man finner, verkligen hvilar på bra prosaisk grund, löper parallelt en annan, ännu mera prosaisk, den antydda arfsoch testamentsfrågan. Det är herr Oscar Ekensparre, friherrinnan Migneuls styfson med sin förra man, Ekensparre, som finner sin rättighet till arf efter söta far gången för när genom det sätt, hvarpå Migneul lagt hand på samtliga egendomen efter Ekensparres död, och flackar fram och åter mellan bemmet, Gräseholms herresäte, och Christianstads hofrätt, skaffar sig falska nycklar, för att uppleta fördolda vigtiga dokumenter, ligger i komplott med sjelfva den vackra Amalia, för att ur friherrinnan utspana vissa hemliga förhållanden, allt i ändamål att med framgång kunna entamera en process med baron Migneul. Detta, som ett ögonbiick ser ganska hotande ut, slutar på det för alla parter lika tillfredsställande sätt, att herr Oscar får Amalias hand och dermed i all vänskap en betydlig lott af Hillner-Migneuls förmögenhet. Man bar imedlertid fått göra en liten juridisk kurs för ro skull, och Gud vet om jag icke skulle finna den ganska intressant, om jag, hvad tyvärr icke är fallet, sjelf hade den aflägsnaste anledning att kunna processa mig till något rikt arf här i verlden, lika godt hvarifrån! Jag har sagt, att partier och episoder här finnas af verkligt och högt poetiskt värde, jag skulle deraf kunna citera till och med ganska många. Oscars och Amalias resa till Upsala, ! för att prevenera fru Hillner om sakernas nya vänning, nykterhetsfesten på Fjelkinge backe, friberrinnan Migneuls sista scen med Amalia, en annan mellan friherrinnan och hennes man, äro, bland flera exempel, att anföra såsom ypperliga stycken uti olika toner och genrer. Eugenie Guemarez, Migneuls sednare fru, en sydländsk, svärmande, hektisk natur, är alltigenom en karakter af mycket intresse, man skulle önska att förfatlaren exploiterat densamma mer än som skett, det hvilar öfver den en egen fin och ljuft intagande parfym, såsom a! liljor eller af en orangeblomraa. Amalia Hill-, ners bref från Gräseholm till sin moder äro ir sitt slag verkliga mästerstycken; hur mycken sanning i denna hlandning af naivete och sentimentalitet hos en ung okonstlad, men varmbjertad flicka, som för första gången kastas ut i vida verlden! Hur mycken natur i denna nä-!1 em Mm mm mt och PA stan jollrande ton, hvarmed hon ömsom uttryc-:! ker sin längtan efter det kära modershemmet, der hon lefde så förtroligt och lydkligt, och nicke hade någon egen kammare,, som på den förnäma herrgården, utan fick vara hos sin mamma beständigt, ömsom ber sin mor om Pe od LA