Aftonbladet – 15 oktober 1840, sida 3

kommit fem dagar för tidigt in, ser väl eget ut, saen det är ändå roligt att se, att vederbörande äro ett liten grand framför sin tid, sedan de så länge varit efter densamma. —— 0 — Bland lithografiska alster, hvilka de sednare dagarne utkommit, utmärker sig såsom en kärkommen artikel för alla nykterhetsvänner i vårt land ett väl lyckadt porträtt af Amerikanen Baird, som nyligen gjort ett besök härstädes. Det är, efter M:lle Röhls teckning, lithografieradt af Hr Cardon. Redan förut erbjuder konstbandeln, som bekant är, ett porträtt i stålgravyr af en annan nitälskare för nykterhetssaken, den Engelske Pastorn Hr Scott, utfördt med den utmärkta finhet och talang, som man nästan endast får se i gravyrer af Engelske mästare. Båda porträtterna äro fi samma format och egna sig väl såsom pendanter till hvarandras sällskap. LITTERATUR. Amalia Hillner. Roman i tvenne delar af Författaren till Törnrosens Bok. En i sjelfva verket prosaisk bok, som dock innehåller mycken poesi! Jag skulle vilja likna den vid dessa så små trädgårdstäppor, som man finner öfverallt utanför våra bondstugor, och der den romaneska violetten förtroligt blandar sig med den praktiskt redbara persiljan, tulpaner vagga sina präktiga hufvuden bland kålstånd och potatis, och hespsridernas äppelträd sållar sina doftande snöblommor öfver tobakssängar och ärtkäppar. Ty Hr Almqvist, — vår bekante Törnrosboksförfattare, — hvilken, såsom en väldig arbetare inom undervisnings-litteraturens gebit, längesedan med framgång odlat den solida vetenskapliga prosans rofvor och palstermackor, synes nu verkligen äfven vilja utsträcka denna odling till diktens och romanens rosengårdar och från blomsterrabatterna eröfra en och arnan handsbredd jord åt sina kära matnyttighetsvexter. Det så mycket omskrifna arbetet Det går an) röjde redan en dylik syftning; det egde anspråk på att vara någonting mer än roman, det innehöll ett ändamål utöfver diktens, det var visserligen, såsom det sjelf angaf sig, en bild) ur lifvet, men en bild åtminstone lika mycket för förståndet som för inbillningen och känslan, och att det tillhörde sålunda onekligen en genre af skön konst, som icke är alldeles ren. Författaren har i den närvarande romanen gått ännu längre, han har lagt ett flinthårdt juridiskt thema till grund för sin komposition. Det prosaiska är här icke mer eller mindre insinueradt, utan frodas för hvar mans ögon i öppen dag. Hr ÅA. är en man, den ännu ingen lärer förnekat ett stort mått af snille. I förlitande på sin kraft, tyckes han också förmena, attjustingenting kan vara för honom otillåtligt eller omöjligt, och han har verkligen redan, utan att falla, frestat mycket, som för en annan skulle! varit den litterära döden. Men det gilves saker, som sätta en gräns för äfven den vidsträcktaste förmåga, och sjelfva Hr A. torde icke lyckas att göra svart till hvitt eller destillera guld ur gråsten. Till dylika, alliför djerfva försök måste jag hänföra det att vilja göra en rättsfråga såsom romantiskt element intressant, serdeles när den icke, såsom i märkligare causes celebres,, står i relation till de stora passionerna, utan, som här, håller sig inom den borgerliga ärfdabalken och fördjupar sig i de småaktigare förhållanden, som med denna ega sammanhang. Det är sannt, att författaren, inseende, som jag förmodar, behofvet af att gifva hela denna arfshistoria en viss lyftning och adel, gjort en liten diversion äfven in på missgerningsbalkens område, der han trott sig i den tragiska situationen af ett tvegilte hafva funnit en tillräcklig ersättning för det öfrigas prosa, för att skänka det hela den erforderliga öfvervigten afett poe tiskt intresse. Men äfven här spöka om hvar-: annan kungabref och lagförklaringar, kapitel och paragrafer, hvilka afleda och förvilla uppfattnia-: gen i dess helhet af detta tragiska, som författaren åsyftat; det är för mycket macbineri och för litet helgjuten bildlighet, och alltsammans kan således visst vara hvad man kallar kuriöst, men biilfver af ingen egentlig effekt. Hvad är det då för en ond genius, som förmått Hr A. att taga till lagboken, då ban skrifver romaner, att sätta sånggudinnan att läsa till Hofrättsexamen? På min ära om jag det begriper, men jag säger min hjertans mening, att det förefaller mig mindre välbetänkt. Och märk, hvilken ovanlig talang denna författare likväl besitter. då han. oaktadt den an