Aftonbladet – 14 oktober 1840, sida 3

dea har säledes nar em medtallsre. Som desse travaror likväl äro våra underlägsna i godhet, hafva exportörerna från Svenska och Norska hamnar ingenting att fiukta, så länge de afrända varorna äro goda.n EEE EEE Herr Prumes andra konsert. Vi hafva haft att förnyadt tillfälle att böra den unga belgiska violinisten och vi ega den tilifredsställelsen att efter denna närmare bekantskap åtminstone icke behöfva återtaga något af de superlativa loford, vi, efter hans förra uppträdande härstädes, ansågo oss berättigade att tilldela honom. Ty hr Prumes talang är icke en af dessa, som endast hänföra och berusa för första gången, utam eger en gedigenhet, som tåler äfven den närmaste och oftast upprepade pröfning, och snarare låter för hvarje gång ,nya förträffligheter upptäckas. Hr Prume tillhör såsom violspelare mindre den romantiska skolan, än den klassiska, sådan den ständigt föryngrad och frisk lefver inom den parisiska konservatoiren, och hvars första mästare Beriot! för närvarande är. Icke som skulle hr Prume bäfva tillbaka eller vara främmande för nämnde romantiska oeh mirakulösa skolas fantastiska och halsbrytande innovationer, han besitter tvertom i högsta fulländning alla dessa konster, — och sjelfva Beriot har ju på sista tiderna låtit höra pizzicato å la Paganini och hvad de allt heta dessa moderna tours dadresse, — men han och den skola, hvarur han utgått, göra icke häraf den egentliga hufvudsaken, utan veta att underordna detta under det rent och sannt musikaliska, som är känsla, smak och, i allmänhet taladt, stil. Hr Prume skall i detta afseende hos oss göra epok vid sidan af den visserligen genialiske, men oregelbundne, vidtutsväfvande Ole Bull, hvilken gaf oss för några år sedan ett rätt begrepp om den ultra-romantiska skolan. Hr Prume, bedömd efter sin kategori, förenar för öfrigt allt hvad vi hos föregående härstädes hörda solida violspelare funnit utmärktast; bans konstnärskap omfattar verkligen alla specialiteter oah med ett sannt estetiskt sinne, en ungdomlig och varm genialitet sätter kan på dem alla en musikalisk pregel, som förädlar äfven de minsta detaljer, under det den ger kärakter åt det hela. Francois Prume är kanske icke ännu, i allmännaste mening, ett europeiskt namn, åtminstone icke mer än flera andra unga artister, t. ex. en Artot, hvarom vi icke stort hört talas här i höga norden, men åt hvilkas toner andra hufvudstäders konsertsalar längesedan applåderat; det torde likväl icke vara förväget att förespå, att inom få år han verkligen skall räknas till illustrationerna af första ordningen inom hela den! artistiska verlden; han är ännu endast tjugutre! år, och har en stor framtid för sig. Hr Prume gaf sjelf en stor concert heroique i trenne afdelningar, af egen komposition, och en fantasie på motiver ur aPrå aux clercs,, äfven komponerad af honom sjelf, hvarförutan han och hr Gänther gjorde en duett ur Ryno, sång med obligatviolin. Det är svårt att afgöra,! i hvilken af dessa olika numror han visade sig störst, om i den första, der han egde tillfälle att utveckla hela styrkan af sin verve och entusiasm, om i den andra, der han i de briljantaste variationer förvånade med de mest utomerdentliga svårigheter, utförda med en fulländning, en lätthet, en finess, en gratie utan like, om i arian, der hans viol tycktes i täflan i med menniskorösten sjunga som en mnäktergal,! stundom i bäfvande modulationer, stundom i sprittande driller och löpningar, med en skärhet, en rundning och fyllighet i tonen, som verkligen icke kunna öfverträffas. Hr P:s kompositioner ega för öfrigt i och för sig mycken förtjenst, och vi skulle tro, att han äfven på detta fält eger en lager att skära, som gemenligen faller på högst få exekutörers lott, Konserten illustrerades af Beethowens herrliga A-durs symfoni, hvilken gick till och med bättre, än man kan ega anspråk på att vänta med afseende å den ringa tid vårt kapell använder och eger att använda på dylika sakers inöfvande. Beethowen är i allmänhet en man, som det icke går an att spela a vista; det ligger i hans satser, ja i hvarje hans minsta ton så mycket; djupsinne, så mycken beräkning, att man nödvändigt måste rent af studera dem, om det hela skall taga sig ut så som mästaren tänkt sig det. — Det är dock musik, denna alegretto med dess djupa, dofva och dunkla anderöster, denna scherzo, som lefver och hoppar i hvarje åder! Hr Belletti sjöng med vanlig talang en romans af Mercadante, som likväl syntes oss skäligen andefattig. Hr Gänther var särdeles vid röst och den nummer, han gemensamt med konsertgifvaren föredrog, var icke den minst intressanta på qvällen. Hr Prume belönades för hvarje stycke med de mest entusiastiska applådissemanger och bravorop. Huset var fullt, och bland åhörarne såg man H. M. Drottningen, samt deras Kongl. Höohatar Krannrinsen med sin samål VM mi per MM MA 03 ee rm ee mm Ät I Ks ad OM