som icke iar iemnas utan aiseende, och al aila de anförda det enda, som förtjenar ett sådant. Men frågan är här endast: lefva då institutionerne af vår ståndsrepresentation så i nationens kärlek? — khafva de en så stor betydenhet i det dagliga lifvet, att nationen önskar behålla dem? Äger det Svenska Riddarhuset eller Presterskapet såsom politisk korporation ännu det stora anseende, som kan uppväga det oriktiga och principlösa deri, att de representera för en tillfällig börd, och de sednare, hvil-! kas rike icke är af denna verlden,, för sina embeten? Och skulle det allmänna bästa lida genom en förändrad form, hvilken väl uteslöt dessa Stånd såsom Stånd, men ingalunda personerne såsom individer; som endast gjurde deras politiska ombudsmannaskap beroende af allmänhetens, i stället för af ståndskamraters uppdrag eller af bördens tillfällighet? Hr Prosten klandrar KonstitutionsUtskottets åsigt att hellre utgå från en viss rättsgrund, än att framställa ett förslag, som i theorien vore mindre riktigt. Men Hr Prosten erinrar sig icke, att man med lika mycket skäl kan återkasta denna invändning om theori på den sidan, som besynnerligt nog annonserar sig och begär bifall åt sina satser derföre att de äro otheoretiska. Ty hvad är det denna sida vill, annat än att emot folkets å alla sidor yttrade önskan om fyrdelningens borttagande göra, att hvarje på en rättsgrund bygdt förslag omöjligt endast för nöje att sjelfva få vidhålla en annan theori eller callmän sats, den, om historiskheten, eller bibehållandet af det gamla, äfven der, hvarest detta visar sig både utlefvadt och hvilande på en orättvisa. Ty mycket svårt är det att förstå, i hvilket afseende satsen om allmänna val är i sitt begrepp mera sallmän,, än satsen om ståndsval. Hr Prosten frågar, om man förgätit, att de 72,000 orepresenterades af ståndspersonsklassen anspråk redan nu behöfde tillfredsställas; men Hr Prosten synes halva förbisett, att de orepresenterade bland hela Svenska nationen äro ett vida större antal än de, som i alla fall skulle få sin rättighet bland de öfriga 72,000 af ståndspersonsklassen inrymd. Vid de mera speciella anmärkningar vid Utskottets tillämpning af den allmänna valprincipen, som härefter följa, vilje vi ej uppebålla oss, emedan det alldeles icke är nödigt att försvara alla punkter af Utskottets betänkande; det är, såsom vi förut nämnt, blott det vil-: lande i de skäl, Hr Prosten anfört för sjelfva ståndsfördelningens bibehållande vid valen, som vi ansett angeläget att något påpeka. Likväl bör det ej lemnas obemärkt till exempel att Hr Presten klandrat Utskottet derföre, att det nedsatt förmögenhetsgrunden vid valen för lågt, då andre deremot tyckt den ännu vara för hög. Båda l: delarna är imedlertid lätt att rätta, ty det an-j går ej theorien utan detaljerna; och inom denna afdelning hör äfven frågan om Statsrådernes representationsrätt, om de större busegarnes! dito, 0. s. V. Hr Prosten yttrar slutligen, såsom ett skäl! för sin åsigt, att genom valbarhetens inskränkning till 3 stånd intet vigtigare intresse blir : orepresenteradt. Datta yttrande innebär tydligt den föreställningen, att den stora majoritetens intresse icke hör till de vigtigare. Det är en del af den läran, att ett färre antal, hvilka redan äga en betydande öfvervigt i sin sociala ställning, äfven böra sättas i uteslutande besittning af den politiska makten. Denna aristokratiska princip, har det dock troligen icke varit Hr Prostens mening att hylla. Ungefär samma tendens ligger i sjeliva verket i den vid första påseendet vackra afsigten att göra en öfre kammare sådan, att minoritetens rätt åtminstone der kan göra sig gällande. Det är nemligen i det hela ingenting annat än att göra minoriteten till den styrande. Ty om den öfre kammaren skall äga ett gilvet veto mot den nedres beslut, och denna ölre kammare blir sådan att minoritetens röst der gör sig gällande, samt minoriteten sålunda alltid kan tillintetgöra majoritetens beslut, så är det ju i sjelfva verket minoriteten, som kommer att förtrycka majoriteten, och det sunda förståndet säger oss, att detta är ännu värre än motsatsen samt att heja iden af en nationalrepresentation derigenom ir tillintetgjord, emedan denna idt naturligtvis måste gå ut derpå, att folket, det vill säga majoriteien skall få sin röst uttryckt genom representationens beslut. Att en majoritet kan begå stora orättvisor må icke nekas, äfvensom att minoritetens rätt icke bör få undertryckas; men stödet för deras rätt måste ligga i de stora och allmänna rättsprincipernas vidmakthållande och i vissa rättigheters garanterande i statsfördraget, såsom äganderätten, yttranderätten, rättigheten att ej kunna beröfvas personlig frihet eller dömas af annat än laga domstol, samvetsfrihet, m. m., icke uti företrädesrättigheter, hvilka deremot alltid vilja göra sig gällande der minoritetens herrskar. a PR DO... L 2 Pe IA Am AA KK I mm mA -—-— hr tv: AA IA IM MM aäa Av fra AA cd -— Vv --— b-—