ende företräde åt Prosten Ödmars förslag. Dt uppfyller Utskottets fordran f allmänna val, der inrymmer reprosentationsrä.t it de hitiills ereprasenterade, men det garanrerer ock genom vaibarheteps inskränkning till 5 ständ, att intet vigtigare samhällsintresse blir orepresentsradt. Norrska reprasentationssättet är bär så modifisradi, att minoritetens rätt åtminstone i Öfre Kammiren ) kan göra sig gällande, HFörslagst, om äfven ick2 det fullkomligaste, har dock det siora företräda, att möjligen kunna få majoriteten och Esnuvgen för sig. Innan vi närmare yttra oss öfver det nu meddelade anförandet specielt, måste vi förutskicka den allmänna avmärknpingen, att det åtminstone hos oss allud väcker en viss känsla af otålighet när vi böre en rådplägning om någon vigtig samhällsangelägerbet föricrra sig ifrån den lugna undersökningens och demonstrationens inpå den ihåliga deklamationens område, eller när någon till stöd för sina slutföljder andrager skäl, som ega sin enda styrka i den patos, hvarmed de famföras. Om då detta tillfälligtvis sker till förmån för den konservativa åsigten, af någon, som man annars ansett för en reformvän, så synes det dubbelt nödvändigt, att fåsta uppmärksamheten på misstagen i premisserna och sålunda undanrödja grundvalen för slutföljderna; ty sker det icke, så kan man hålla tio mot ett, att reformernas motstlindare skola med begärlighet begagna sig af en sådan persons argumentationssätt och göra deraf åtminstore hvad de kunna, för att få det resultat, hvartill han kommit, ansedt såsom ett slags medgifvande för deras satser. Låtom oss pu se i hvad mån detta kan lärmpas på Hr Prosten Säves yttrande vid ifrågavarande tillfälle: Jag vill blott erinra,, säger Hr Säve, watt en Ståndsrepresentation, som uppväxt och biledat sig ur nationens sköte, som, sedan den cår 1749 först störtade enväldet, sedermera visat sig vara lika mycket ett folkfribeters, som ckonungamaktens värn; som under fäderneslanedets mest hotande belögenbet gaf oss 4809 sårs äfven af Norrige efterrapade regeringsform, asom inrymmer Bondeståndet en större andel i arepresentationen, än det hittills ägt i något eannat land, och som, oaktadt nu öfverklagade ekorporationsförhållanden, likväl tillåter oss, att i närvarande stund på ett rum rådslå samadrägtigt och broderligt öfver dess egen omabildring, icke måtte vara så oförtjent af naationens tacksamhet ej eller så fFendtlig mot en abättre sarcfundsanda, att den, enligt KonstiÄtutionsUtskottets förslag, nu bör utplånas intill asista spåren. Vi vilja till en början icke taga mera för oss än denna punkt. Ståndsrepresentationen har, menar Hr Säve, sedan den 4749 störtat enväldet, visat sig vara lika mycket ett folkfrihetens som konurgamaktens värn. Har då den värde ledamoten glömt, att det var just denna Ståndsrepresentation, som under Riksdagarne 4680 oeh 4682 yrkade eller medgaf och i ganska bastanta termer stadgade enväldet; att det icke var denna representation, utan dels landets trötihet vid de olyckor, som enväldet bade medfört, dels ett främmande inflyt2zde och ett dynastiskt partiiniresse, som 4749 beredde enväldets upphäfvande? Har han glömt att det icke var första gången, som främmande makter beherrskade och sletos om denna Stlåadsrepresentation; eller huru den demoraliserades af de utländska ministrarne under bela frihetstiden, och först 4772 utan motstånd, samt sedan ännu långt fegare 1789, med umdaniag af Adeln vid sistnämnde tilifälle, kastade enväldet åter i regentens armar, och tror väl Hr Prosten, att detta skulle lika lätt gått för sig med en representation, sådan som Norriges? Och om det var Ständerna, som antogo 4209 års regeringsform, så vet hvar och en, att Ståndsrepresentationen var ganska oskyldig till den regementsförändring, som föregick detta anrtagande. Ått denna representation varit ett folkfrihetens värn, är således ett stort misstag om bistoriens vittnesbörd, hvilket man koappt hade väntat af någon, som tagit kännedom af de bekanrtaste händelserna i våra häfder! Tvertom visa dessa, att Ståndsrepresentationen vid hvarje verklig kris visat sig vara ett lika otillräckligt värn för både folk och regenter, och egentigen endast utgjort en lekboll mellan båda ytlerligheterna äm af hofvets intriger, som tillinteigjort folkfribeten, än af partiernas passioner, som störtat regenter och dynastier; eti omdöme, som ännu Riksdagen 4842 i det ena af ryssnämnde hänseenden bekräftar. Denna Ståndsrepresentation — -som inrymner Bondeståndet en större andel i represenationen, än den bittills ägt inågot annat land,p nerar Hr Säve. Härvid nödgas wi påminna, örst och främst, att Svenska allmogen eller dalmärnen hade representationsrätt här i lanlet långt innan det vanliga rtepresentationssätet infördes — bevis härpå äro de! fordna Allsärjartingen; och för det andra, att man svårigen kan säga, att detta Stånd har en större epresentationsrätt än i något annat Jand,, då sw AA Ta