Rubens kastar sin faiska rol å sido och blottar glad; van Ort är då anländ, det är förbi med Rubens, Enrico föreställer utan dröjsmål sin gemål för den gamle målaren, och inom några timmar se vi redan arbetet i full gång, den maskerade älskaren framför staffliet med paletten i hand, den sköna frun i en fantastisk, balft grekisk kostym utsträckt på divanen, — den skäggiga gubben har sjelf anbefallt och ordnat detta, på det de sköna formerna må taga sig rätt fördelaktigt ut och det hela få en fullkomligt artistisk karakter, — 0, den skälmen till Rubens! Listen är öfver all förväntan lyckad, tablåen är redan nära på färdig, Rubens har vunnit sitt ändamål, Don Enrico tror sig ha vunnit sitt. Det der går ju allt förunderligt väl . . . Men ett moln, som länge stått på horisonten, sänker i detta ögonblick sin åska öfver den olycklige Rubens hufvud. En tillfällighet upptäcker hans förräderi. Don Enrico underrättas om att den verklige van Ort aldrig ens anländt till Madrid, en vink till, och det blir honom klart att den föregifne gamle mästaren är ingen annan än Rubens sjelf. Det kommer till en effektscen. Don Enrico drager värjan, i sin ordning svärdet, men med andra handen fattar han sin ännu oafslutade tafla, och tappert parerande med den blanka toledo-klingan, räddar han sig och sin klenod ur palatset. Det var ju knäfveln till. fatal historia! Hvad som värre är, är att Don Enrico, i sin förtjusning öfver den gamla mästarens tafla, nyss på hofvet för konungen presenterat Rubens såsom van Ort, och då bedrägeriet nu uppdagas, blir Hans Mosjestät ganska förbittrad, trycker baretten ner på den tragiskt rynkade pannan, sveper manteln gravitetiskt omkring sig, och beger sig i egen hög person till konstnärens boning, för att göra sig närmare underkunnig om verkliga förhållandet. Den store mannen,, Rubens, faller nu rätt ömkligt tillsammans, och beter sig just som en riktig narr, för att försona det sårade majestätet och åter få bli samma gullgosse, som förr. Han förnedrar sig till och med att åter spöka ut sig som van Ort med den höga käppen, det gråa skägget, den lunkande gången och den barska rösten, endast för att på konungens begäran visa, bur han spelat sin roll. Besynnerligt nog blir konung Filip just häraf bevekt att upptaga målaren till nåder igen, han finner häruti endast en -talang mer hes den redan förut med så många talanger begåfvade mannen; adet är just en sådan, jag behöfver — säger han, — en man, slug och listig som en orm, och dock en hederlig karl! Och han utnämner honom nu på stående fot till den der ambassadposten, som ni förut vet! Don Enrico rynkar ögonbrynen, så man kan bli ordentlig rädd, men monarken stryker honom om munnen med, gifva honom en annan beskickning till Rom. Hvem skulle för två minuter sedan ha kunnat ana en så önskvärd utgång på saken? Jag bör icke förbigå att omtala, hurusom Donna Ellena nyss före konungens ankomst till Rubens villa varit der, och med tårar i ögonen förraått den romaneska målaren, att till henne återlemna porträttet, något, som hennes man fordrat, såsom bevis på att hon varit oskyldig i det streck, som spelats bonom, och såsom reparation af hennes egen komprometterade heder. — Besynnerliga logik i en spansk grands hufvud! — Rubens har i detta ögonblick icke längre kunnat vara herre öfver sina känslor, han har på kvä gjort henne sin kärleksförklaring, och bar till svar fått några mystiska ord, hvilkas ljufva förklaring afbrutits genom ankorasten af nya gäster. Den sköna frun har endast fått tid att till utbyte mot porträttet skänka sin tillbedjare den näsduk, hon nyss fuktat med sina tårar. En aln broderad moll för några alnar amålad lärft)! Min sann, om icke detta är ett vackert byte, välförståendes lika pretium affektionis på ömse sidor! Den store målaren Rubens reser således hals öfver hufvud till London, . . . alltid med den broderade näsduken hos sig! Och dermed är det sromantiska skådespelet lyckligen ändadt. Att för öfrigt om samma skådespel yttra ett omdöme i allmänhet, torde man icke stort misstaga sig, om man rangerar det till den klass af dramatiska produkter, om hvilken det betydelsefullt heter, att de cpassera, scenen. Genren är verkligen icke sådan, som numera anslår publiken, och stycket hörer dessutom inom denna sin genre icke till de mera lyckade. Det är de ofantliga, enorma, gigantiska orden, och de små banala sakerna, sådana som man finner båda i de gamla Kotzebueska aromantiska skådespelen och deras vederlikar; det är från början till slut en onaturlig spänning, en pathos, en förtjusniningsfeber eller en förtviflan, som icke känner några gränser, och ge sig luft i tid och otid; Rubens sjelf är nära nog skildrad som en galning; när han öppnar munnen, är det för att docera som en förryckt profet, eller uppröra himmel och iord öfver den minsta bha