TEATERN. Rubens i Madrid. Romantiskt skådespel af Charl. Birch-Pfeiffer. Heia verlden känner detta namn, Peter Paul Rubens, denne stere Nederländske målare, af hvars hand museer och gallerier än i dag afundas hvarannan att ega, om det ock endast är den ringaste eskiss, och hvars mångsidiga talanger i de sköna konsterna erhöllo för hans samtid en ännu mer förbländande glans genom den utmärkta sociala ställning han intog såsom den mest fulländade riddare i furstesalarne, den mest fina diplomat i kabinetterna. Det är om denne man fru Birch-Pfeiffer företagit sig att skrifva ett romantiskt skådespel. Rubens är i Spanien; han eger utanför Madrid en villa, der han, omgifven af sina elever, målar allehanda dråpliga saker, som betalas med tusentals dukater stycket, samt äter oranger och dricker malvoisir. Hans lycka är i sin middagshöjd; skall man tro, att sjefvaste Konung Filip här besökt konstnären i hans atelier tvänne gånger, och hvardera gången dröjt der ett par timmars tid! Det glunkas till och med om att Peter Paul redan är designerad att i en kinkig beskickning afgå från Spanska hofvet som ambassadör till London. Jag vet för öfrigt icke om den store mästaren sjelf är riktigt mån om att skiljas från Madrid så der brådstörtadt. Det finnes en magnet, som mäktigt håller honom gqvar vid det kungliga hofvet. Hvem har icke hört omtalas den förtjusande donna Ellena, drottningens hofdam, den stolte Don Enrico los Imenos gemål? en skönhet, till hvars lof vårt fattiga språk icke eger nog fosforistiska epiteter eller fraser, men om hvilken det minsta, man kan säga, är att kärleksgudinnan skulle vid hennes sida försvinna, som den gula maskrosen vid den praktfullaste camelian i Trädgårdsföreningens trädgård. Nåväl, den holländska målaren har böjt sitt öga till denna förnäma dame, och han har från första stunden blifvit dödligt förälskad i henne. Denna kärlek är likväl, ni må tro mig eller ej, af en mycket egen eiherisk och artistisk art, det är ett slags religion, en enthusiastisk dyrkan af ett ideal, som är öfver allt jordiskt och sinnligt, och vår store konstnär har aldrig sträckt sina önskningar längre, än att med sin pensel få på duken föreviga dessa förtrollande behag, som i verkligheten äro en annans lagliga egendom. Har någonsin en älskare egt mera måttliga pretentioner? Och likväl; uppreser sig för uppfyllandet häraf ett fruktansvärdt hinder. Donna Ellenas herr man kan icke för sin död lida den holländska målaren; det är till en början afundsjuka öfver Rubens utomordentliga framgång vid hofvet och hos konungen, — han sjelf, Don Enrico, grand af Spanien, aspirerar den der ambassadposten i London och skall kanske se den undanryckt sig af en handtverkare, som kluddar färg på lärftsstycken,, — och sedermera kanske äfven något litet af en jalusi, hvartill han på långt båll fått Gud. vet hvad för anledningar. Också har han, just i ändamål att i ett enda slag störta sin hatade rival, efterskrifvit från Holland den ryktbare mästaren Adam van Ort, Rubens? lärare; denne skall i stället för Rubens måla donna Ellenas porträtt, oh, — han ler i sitt sinne, den ädle Don Enrico, — det skall bli en tafla, vid hvilken Rubens samtliga arbeten måste förlekna som idel klåperier, och hans fall är ju på detta sätt alldeles sjelfskrifvet! Imediertid vill olyckan eller lyckan, att Rubens erhåller någon spaning på Don Enricos plan, och han begagnar tillfället att förekomma honom. Han förmår med en betydlig penningsumma den gamle Adam att vända om från Spanien, dit han redan anländt, och imaginerar den djerfva finten, att sjelf under djup förklädnad presentera sig hos sin fiende, den stolte granden, såsom van Ort, och sålunda stjäla sig till den oskattbara lyckan att få göra donn: Ellenas norträtt BA 39 visserlisen ett ganske