hvilza genom förmögenhet ega Mare röster, merendeis måste på förhand kunna beräkna, om deras rösters afglfvande lemnar något regsultet. Uti det antal af prestgäll inom Sverige, dor ena enda possocionat eger nära hela gället, skall hvarken prostens eller de öfrige socknsbosrnes röster betyda något; i der vida större antalet vest både den riko och embeismansen, ait duras röst är af ingen vigt. Det jag härvid frustar, är icke dotta sednaro demokratiska resultat för veltilifållet; j2g fruktar festmer, att samtidigt härmed skola inom ko;t tid herremäanen begynna undandrega sig att votera, och föregå mod exsapel a: iikgiltighet. Oca det är ensamt denna, som här kan stada sjelfva roten af 7eprossmtaiiva lostitu:lonen; ea sådan likgiltighet uppstår vid indirekta val i alla fall genska lätt derigenom, att valåigärdens egentliga syfie är boriskjutes på ett längre afsiånd från den väljands, och hans tanka derigeanom mindre bestämdt väczres på hvarom egentligen fråga är. Rörande dewa anföres vidare följands exempel: Om ett prestgäll, hvilket eges af en exda possesionat, är ov ibland de folkrika, utnämner denne tre, fyra, kanske flera valmär, och får derigenom stt mycket stort inflytande på des slutliga vales, ehuru hen i vallagen icke erkännos bafva mer, än 8cx gånger så stor rösträtt, som cgarsa af ett till 4,000 Rdr Banko uppskattadt hemman. Ena annan vida rikare medborgare har sin egendom fördelad på tio orter, får 33x röster i hvartde.a prestgällst, men icke blott är, utan vet sig vara, öfver allt paralyserad afsockenboar; ett prestgäll bredvid den nyssnämnde possosionatens är helt och hållet deladt i smärrö lotser, och hetes enligt vallagen hafva flare hundrade röster, men på grund af folkmängden sända dessa tillsammans icke flera utan kanhända färre valmän, än dem, den omtalade sockenegaren ensam utssr. Icke rikedoms-aristokratien, utan blod den del, som ej lyckats arrondera sig prestgällsvis, är genom Uiskettois förslag förebygd; en annan del har fått fullkomliga megnat-rättighetor. Mot valdistrikten anmärkes, att do blifvit för sto7a, hvilket varit mindre äfventyrligt, om en delrepresentanter fått väljas derutom, raen nu dels lägger hinder i vägen för det direkta valsättet, dels gör det nödigt för do väljjande ast kalla ett större antal representanter än de sannolikt ega bekantskap med; en, oller deres; dom emdre får väljas utom distrikiet, fvå är det högsia antal, som enligt Hr Grefvens åsigt bör för bvarje distrikt väljas. Hr Grefven tror för öfrigt, att en del af valsättets detaljer bör tillhöra en provins-lagstiftning, som borde ega gruadiagshelgd. Urtima Riksdag anser Hr Grefvsa böra ega en anaan personal, på det styrelssn må kunna vädja tiil nationen. Sluwligen förklarar Hr Grefven sig emot det öppnaa omrösiningssättet, hvilket ban anser skola härmed föra samma menliga följder, som i Eogland. Härefter öfvergår Hr: Grefvon till förordandet af sin egon åsigt om represensationens ordnande i samband med koramuna!styre!ses, och inleder detta på följande sätt: aFrån dassa speciollia anmärkningar öfvergår jag till allmännare ämnen, och vill dervid än en gång fästa uppmärksamheten på den rätt, Utskottet bibshållis för Pröfningskommitten, att bilda hola länet till ett enda valdistrikt. Om icke stadgandet 1 49 om en valman för 300 själar tillkommit, kunde, efter min tanka, valsättet härigenom ganska mycket förbättras. Aniedning vore då gifven för valmanssammankomsten att inom få mansåldrar förvandla sig till en med Amtförmandskapet i Norga analog inrättning, och vida bättre valresultat vore att förvänta af en församling, hvars valförrättning utgör slutet af flara dagars öfverlaggning om sak, somt således föregås af uppgjord bekantskap och hopjemkade åsigter, än af den, der valsediarne skola sflomnpas iimman efier tedan de väljande skiljt sig från åkdonen, och der de blott äro förenade genom val-längd och val-iag. Men ett oöfvervicneligt hinder häremot lägger den tumultuösa egenskap, hvilken, såsom ofvan nämndes, en sådan provinsrepresentation genom sin talrikhet skulle kuzana få; den skulle i Sveriges minsta lån, Gottjand, öfversliga 80 personer, och i Malmöhus län 490; i elfva län blefve den talrikare, än hela Riksdagens i Y 10 siadgade personal. Jag kan således, icke ens under hopp om en sådan framtida öfvergång, godkänna Utskotteis ovilkorliga föreskrift om en valmean för hvarje 500 sjäar. eUiskottet har imedlertid erkänt den oundvikliga nödvävdigheten att låta en från folkelementet utgående ljärsmyndighet bestämma valdistriktens gränser och vidd, med flera deialjer, hvilkas både antal och vigt vid verkställigheten torde befinnas större, än man förmodat. Härtill bar Utskottet utsett Piöfaingskommitica, och för den händelse att den institution, som au bär detta namn, en gång skulle upphörs, ålagt Riksförsamlingen anoråna en annen dylik. Detta synes mig vara ew nog Iöeligt sätt ati behandia ett så vigtigt ämne. Det behof, som här framställer sig som oundvikligt, aj på samma gång, som represontatationsstadgan beslutes, j nytt skick och till nya ändamål, ordna en lånsinstans för kommunalväsendet, visar bäst oumbärlighoten af en, i min tanka, företrädesvis vigtig åsigt sf reprosentationsfrågan, så väl 1 allmänhet, gom serskild: för vårt land sOm sn ROga granskar de nuvarande naticnernas allt mer och mer uppenbarade behof af politisk frihet, och deras dorpå grundade mor eller mindre högljuids, mor elisr mindre ofia förnyade, påstånden; befinnas de icke vara af blott en art, ur tan af två sådane. Nuvarande tid yrkar: nationalrepresontation, för at emancipera samhället frås allenastyrelsens möjliga mycker, men den yrkar äf ven: organissradt kommunalväsende, för a:r på lika sätt emancipera från embetsmannaväldet. Man kan medgifva detta och dock på intet vis glömma, att en alldeles metsett opinion om den företrädesvis stora vigten af konungainstitutionens kongoliderande, och embetsmannahblerarkiens utbildning, gjorde sig gällarde under flera af de sistförflutna århundraden; det var i sanning samtidigt med begge dessa centralisationer af makt, som, efter tusenårig jäsning, en rå och laglös massa af Europeiska fa miljeföreningar vande sig vid ordning, odling och lag; — hvad vi nu med skäl öfverklaga, bade sir eriod, då det var ett hufvudvilkor för menniskor nas trefnad och framsteg. Men för den nuvarande tidens farhågor, utgör: