Aftonbladet – 8 oktober 1840, sida 3

Åost—— RR a (Insändt.) En gammal fråga, om en omfattande men i laglig ordning verkställbar reform. Det her varit föremål för mången mera utförlig och bättra utförd tidnings-artikel än denna, atr vårt umgävgosspråk ännu släpar sig fram med des gamla lytet från formaliteternas tidehvarf, som består i upprepandet af den tilltalade eller tillskrifag personens titel — till och med titler, när det skall vara riktigt väl. Andra lsfvande språk, med hvilka vi gjort bekantsksp, hafva längesedan sagt denna pedantiska samsalsform, donna brydsamma och tidaspillande krokväg, hvarpå tveane personer, i hvartsonat andedrag eller hvsransan rad, nödgas skicka en kruserlig titulatur såsem förbud för hvarje, äfven den oansenligaste, tankesats. I Frankrike, i England, i sjelfva titelyerkets moderland, Tyskland, botjenar men sig, icks blott like mot like, utan eck en lägre person mot en högre, af pronomina — protitula kunde de också kallas — Ni, Er, ce. ce. VI Svenskar, på hvilka den bekanta sentensen: born originals, kow come it that we dyec Copies med rätta kan lämpas, härma vi då dessa nationer — (och, på de sednare välsignade tiderna, en stor nation till, den vi kärna på lukten) — endast i all dan strunt, som igenfinnes i mode-jurnaler och kokböcker, mm. m., endast i fåfängligheter och lyxens förändarligheter ? icke i saker ef verkligt värde, 1 förbättringar af rationel natur? såsom vero vi ett folk med barnhufvuden. Ar det går an, äfvan i Sverge, att i tal och skrift bruka Ni, i stället för ett: Herr Hic Hee Hoc, 0. 98. v., derom vittnar våra högättades eller eljest högt uppkomnas umgänge med os3 andra af småfolket. Hvarföre skulla det icke gå an vica versa? Skulle ej det enkleste och naturligaste kommunikatiens-msdiet kunna anses höfligt nog, i vårt apråk lika väl som i anåra, och skulle det ej vara en besvärlighet mindre å ömse sidor (både för den talande och hörande), om man finge med två små bokstäfvar uträtia allt detsamma, som nu med halfva stora alfabetet? Om våra Excellenger täcktes gifva efterdömet till ett sådant poetiskt språkbruk — hvarvid vi dock icke gå till äen ytierlighet att begära ett allmänt antagande af ordet Du, eburu i dasta enda ord är mera I poesi, hvadan det ock är skaldekonstens älsklingsord, än i den längsta titel, statekalendern äger att juppvisa — om, säger jag, Rikets Herrar täcktes tillåta och förmå, till en börjen deras klisntel, att I kort och godt titulera Dem. med ett Ni eller De, det vore väl ingen farlig refarra för Deras Hf och jJefverne par excellenca, ty vår Riksdagshistoria utvisar nogsamt, att I allt hvad som hör till reforimväsendet eller oväsendet, är det lättare sagdt än i gjordt, ätt komma from sounds to things. Mig . vill syrss, som vore en såden koncession, ati för godt köp följa med tiden; och låt den äfven kom: I under den raycket betänkliga rubriken af rö ( form, så vore den dock ingen: statsoch riksdags , affär, anginge icke alls staten, utan vore helt sim : pelt en bagatsil, genem hvilken dess egenskap der -Jicke allenast må bafra en motsvarighet till under tecknad projekimakares ide-förmåga, men derjomt bäst lärer rekommendera sig till utförande af hög I bemälde Herrar, från hvilka vi äro vana att se all , reformer, de der ej rubba ex prick i den urgaml l krönta former, hafva deras utgång. U. JA a rn nn