Aftonbladet – 7 oktober 1840, sida 2

EN SCEN AF DEVUEMANG PÅ ANDRA SIDAN SUNDET. Danmark har, liksom vi, sina devuerade quana mäeme. En af de mest nitiske, som torde kunna jemföras med sjelltva Samlaren i Strengnäs, är en prestman, Magister Lindberg, som för flera år sedan förde häftiga strider emot åtskilliga teologer i Danmark, hvilka ansågo, att menniskan i andliga ämnen icke borde helt och hållet försaka sitt förnuft, hvilket Magistern åter tyckte icke behöfvas i slika ämnen, der man hade dogmer och symbola att gå efter. Samme Lindberg har nu slagit sig på politiken, och uppträdt såsom en ifrig förfäktare af envåldsmakten. Bönderne i Danmark har han sökt öfvertyga, att deras ställning skulle blifva mycket sämre, än den nu är, i fall nationen finge rättighet att beskatta sig sjelf, och borgrarne har han förespeglat, att alla skrån skulle gå öfverända, och de blifva totalt ruinerade, i samma stund ett jota ändrades af cKongelovenn. Denne Magister håller för närvarande lika mycket väsen i Danmark, till förmån för allenastyrandet, som våra teologiske och politiske zeloter i Svenska bikupan. Om en af hans sednaste politiska manövrer innebåller en insänd artikel i tidningen aFedrelandet följande roliga berättelse. aI går afton hölls, efter föregången kallelse i Adressavisen, en sammankomst i det Danskoa Samfundet. Jag, och så vids jag kunde finna, många jemte mig hede gått dis i den tanken, att få böra Magister Lidnberg, som nu så länge njutit landtiuften; och vår förväntan blef verkligen uppfylid. Magistorn visade sig framför bordsändan, steg urp, gnuggade sia händer och berättade de församlsde, ait Majestätet öfvarallt i riket blifvit mottaget med den mest lefvande entusiasm, hvearföre han också hade tänkt, att det kunde vara passende, att mottaga Majestätet, då han kom till Fredriksberg, med en sång och facklor; han hade i detta afseende talat med bönderno kring Fredriksberg, hvilka till häst skulie mottaga Kungen, och han hade äfvenledes talat med sockenfogden i Lyngby, som hade lofvat ait bönderne nog skulle mottaga Kungen på ett nätt sätt. Sedan Magistern nu berättat de församlade ailt detta, kom han slutligen fram med sitt verkliga ärende, nämligen att uppmana de närvarande att sluta sig till honom. Men huru det kora sig, vet jag ej — Magistern kunde, osktadt alla sina uppmaningar, icke få någon att yttra sig på förståndigt sätt. Den ene ville gerna hafva fyrstämmiga gånger, den andre ville stt hvarje fogel skulle sjunga efter sitt näbb, den tredje fruktade för regnväder, med ett ord, efter mycket talanda fram och tillbaka, fick Lindberg penna, bläck och pspper, och skref ett cirkulär, hvari hon uppmsnade dem af sällskapet, som ville emattaga Konungen på ett högtidligt sätt, att underic:.: sina namn. Al den mycket talrika samlingen lyckades det honom slutligen att få 40 underskrifter (Lindbergs egen inbegripan). Slutligen steg en af sällskapas upp, och protesterade på det högtidligaste emot detta steg, som det tycktes att få utseende af, skulla att utgåifrån det Dansza Sarmfundetn, ty han och många flere ville icke deltaga deri. Do, som derföre ville sluta sig till Magister Lindberg, kunde mötes der han bor i Frodriksbergs tilen, Lördags afton ; han skuilo säkert sjolf förse dem med fackler.n FN PT SA NM AD TS Ta IK Je pp Va SAN