Aftonbladet – 6 oktober 1840, sida 2

gp QS ER Pn de godtrognaste. kn———L ——— OM LAGUTSKOTTETS FÖRSLAG TILL UPPRORSLAG, intaget i detta blad sistlidne Fredag. Bland de många angelägna lagstiftningsåtgärder, som äro eller borde vara föremål för nu församlade Ständers omtanka, har händelsen äfven fört problemet af en upprorslag. Det är klart att då bearbetningen af kriminallagen i allmänhet måst uppskjutas, man skall förefinna många svårigheter vid bearbetningen af en del, som i så många punkter berör det hela, emedan den dels innefattar en gemensam karakter för flera klasser af brott, som kunna begås genom den fysiska öfvermagt folksamlingar medföra, och i detta hänseende bör indelas efter da olika rättigheter eller s. k. frider, mot hvilka våldet är riktadt, dels äger ett nära sammanhang än med politiska förbrytelser, hvarom 6 Kap. Missgernings-Balken i synnerhet handlar, än med polismål, hvilka i förslagen till ny redaktion af nyssnämnda kapitel äfven blifvit afsedda. Under sådane omständigheter och då man icke tilltror sig uppskjuta behandlingen af upprorslagen till dess kriminaloch strafflagarne i deras helhet företagas, finnes ingen annan utväg än att hålla sig till detaljerna i den nya lagen och söka få dessa så litet som möjligt motsägande hvarandra och den ännu gällande brottmålslagen. I denna afsigt hemställa vi följande anmärkningar till de sakkunniges bepröfvande. I 4 8 förekomma termerna: amenighet eller annan folkmängdn, uoffentlig myndighets budn och aembetsåtgärd, samt atill lydnad bringasn. Dessa termer hafva ingen forklaring i vårt hittills brukliga lagspråk, och måste derföre blifva underkastade många tydningar och misstydningar; de torde derföre böra antingen utbytas mot bekanta eller ock närmare förklaras. Uti 3 bestämmes straff för vissa brott, som under uppror begås, i 4 S likaså; i den sednare säges likväl, att cför annan gerning derå serskildt straff ilag utsatt är, skall detta straff jemte straffet för uppror tillämpas: fråga är nu om 4 innehåller en omsägning af den 3, eller om hvardera skall serskildt tillämpas, samt vidare om straffet efter 3 8 förutsätter tillämpning äfven af straffet efter 2 S, eller för uppror i allmänhet? I 3 sägs stt våld å person eller förstöring eller plundring af egendom skall straffas med fästningsarbete från 6 månader till 42 år, och man skulle deraf kunna sluta, att upprortstraffet är deri inbegripet; men i 2 S, der straffet för uppror bestämmes, är lägsta graden äfven 6 månader. Uti 5 8 förekommer uttrycket askrift den han utsprider eller utsprida låter,: ordet skrift begagnas äfven i Tryckfrihetslagen, och det är fara värdt att tillämpningen af dennas 3 7 moment härigenom kommer att försvåras, Uttryckef astraffbar verkan i denna är ej rätt tydligt; om t. ex. någon genom skrift förleder menighet att samlas i det uppsåt 4 8 säger; men denna menighet saknar anförare, och skiljer sig genast efter varning, så är den från straff fri: bar i detta fall straffbar verkan af skriften uppkommit eller ej? Ibland det betänkligaste är dock 6 , som handlar om tillfälliga folksamlingar. Den bestämmer samma straff för våld å person eller egendom så, som om sammankomsten skett i upprorisk afsigt. Visserligen synes af ordställningen, alt här menas våld, som föröfvas sedan folksamlingen blifvit antydd att åtskiljas; men dels uppkommer bärigenom den slutsatsen, att våld, som utöfvas under tillfälliga folksamlingar, innan varning hinner meddelas, icke är straffbarare än annat våld — ett antagande, sor kanske icke är rådligt — dels synes det vara ett alltför häftigt språng, att blott genom varningar, i en hast gifva en tillfällig folksamling karakteren af UPPror. Oväsende på gator och allmänna platser föranleder lätt folksamlingar, och folksamlingar lika lätt oväsende och kitsliga upptåg; men då intet upproriskt uppsåt förefinnes, bör man ej heller påbörda det, utan hellre bålla sig till allmänna lagens metod, att belägga brott under tillfälliga folksamlingar, t. e marknader, auktioner, stämmor, o. d. med tveböte eller annan måttlig förhöjning; härigenom vinnes icke blott den fördelen att lagen blir tillämpad, hvilket säkert i de flesta fall ej sker om man nödgas anse brottet — t. ex. kullsparkandet af en åkartunna eller dylikt (hvilket möjligen kunde anses böra um