GaUub UCL DRUIIGURS ———LLttt— BONDESTÄNDET. Plenum den 23 September. Öfverläggningen under detta plenum rörde nästan uteslutande StatsUtskot:ets utlåtande J4 309, i anledning af Kongl. Maj:ts propasition samt enskild motion om afskrifning af undsättningsstulderna i Norroch Westerbottens m. fl. Län. Utskottet har deri tillstyrkt en underdånig anhällan, det Kongl. Maj:t täcktes anbefalla dess Befallningskafvande i de Län, der Statsverket eger utestående fordringar, att föranstalta om undersökning å sockenstämmor, I kronobetjents närvaro, beträffande gäldenärornas förmåga att betala, samt att då kommunen meddelar det intyg, att så väl hufvudgäldenär, som löftesman, saknar tillgång, må afskrifning ske. Öfrige skuldposter skola med snarsste indrifvas, dock få, jemlikt Kongl. brefvet den 45 Decomber 1834, gäldenärs cfasta egendom, behöflige bohagsting, klädespersedlar, erforderlige kreatur och åkerredskap samt för jordbruket nödig säd till utsädev, icke i mät tagas för slike undsättningsfordringar. Fredrik von Zweigbergk från Skaraburgs Län bi föll utlåtandet, utem i hvad det rörer da föreslagna, ofvan specificerade undantagen vid utmätningar. Talaren ansåg i allmänhet allt hvad som vanligen funnes i en landtmans bo kunna inbegripas uader dessa undantag, och förmenade, det kronan icke skulle I sådan händelse återfå ett enda öre, äfven af de undsättningstagare, som sitta i fullt bo. Flera instämde. Hans Persson från Gefleborgs Län gillade utlåtandet i dess belhet, och förmodade, att de deri stadgade undantag, derest de nu godkändes, framdeles skulla kunma komma att tillämpas på kronoutskylder i allmänhet, för hvilkas indrifvande ingen gräns är satt. l Åtskillige delade denne mening. Anders Andersson från Skaraborgs Län lika med von Zweigbergk. Talaren ansåg det vara tillräckligt att åt kommunersa öfverlåta att bedöma, huruvida undsättningstagarenr, utan att ruineras, kunde återgälda sin skuld åt kronan. Om de vidsträckta undantag, som Utskottet föreslagit, skulle vid utmätningar ega rum, så kunde många underslef ske. Det stode hvar och en fritt att i fastighet eller penningar förvandla allt, som möjligen ej under undantagen kuvde inbegripas, samt undandraga sig all betalningsskyldighet. Bättre vore det då att meddela en ovilkorlig afskrifning. Strindlund upplyste, att i Norrland bestå ifrågavarande gäldenärer af fattige torpare, af sig komne arrendatorer, inhysesfolk, med flora af lika beskaffenhet, men ej af fastighetsegare. I Stora Kopparbergs Län och en del af Jemtland finnas visserligen hemmänsegare, som häfta för undsättningsskulder, men de ega knappt !s, mantal hvardera, och denna hemmansdel ofta graverad. Talaren fortfor: cJag frågar nu: År det ej statens pligt att i missvextår söka rädda medborgare från huogersnöd? Är det ej den bättre lottade enskildes piigt att härtill bidrega? Men månne ej en slik välgerning, i behörig :id utöfvad, skulle alldeles förlora sitt värde och motverka sitt ändamål, derest, vid återfordrande af den lemnade undsättningen, man beröt-. vado den af flara missvexter efter hvarandra hemsökte gäldenären den koja, i bvilken han bor, de kläder, med hvilka ban skyler sig, de bohagsting och redskap, som äro oundgänglige för att uppehålla sitt ingalunda afundsvärda lif. Eller hvad blefve följden, om dessa olycklige bragtes till det yttersta; — Om från den fattiga båtsmanseller torpareenkan utmättes hennes enda get, för att dermed återgälda de kappar säd, som staten förskjutit åt henne undar en svår hungersnöd? Jo, följden blefve den, att kommunerna öfverhopades af en otalig mängd fattighjon; att det enskilda medlidandet till den grod togs i anspråk, att slutligen alla blefvo tiggare. Af Bondeståndet väntade Talaren isynnerhet, att detta ärende skulle behjertas, och återförde i Ståndets minne, huru folkets ombud ofta åt bättre lottade medborgare anslagit större summor. Vi hafva, fortfor Talaren, snart att förvänta en extra statsreglering, der det blifver fråga om millioner. Här gäller det en hall åtting korn åt en fattig stackare, en fjerdedel åt en annan och så vidare, Talaren trodde, det hvar och en opartisk inser, att staten skulle hafva föga intresse af alt låta till vanpris försälja desse fattige medborgares oumbärligaste. tillhörigheter, för att sedermera låta på ett eller annat sätt bekosta deras underhåll, då de blifvit urståndsatte att sjelfve förvärfva sig detsamma. Om ej Bondeståndet bebjertar detta förhållande, fruktade Talaren, att Medstånden kunna af ett sådant beslut taga sig anledning till den förmodan, att den af Utskottet tillstyrkta åtgärd icke är af behofvet påkallad. Xrkade bifall. ss ten — — Ad Ki nåe Ste OR fr ed