skarpaste afsöndra sig från hvarandra. Ea adelsman ken ju icke ens hålla ett val för Bndesiåndei: men kan tänka sig huru allt der måste tillgå cjäfvigt och grannlaga. Såsom borgara kan en adeleman icke heller utöfva flera af detta siånds funktioner. Bondeståndet har omtänksamt undvikit all sammanblendning äfven med den, som blott hafva tillhört annat Riksstånd, ja till och med dem som innehaft tjenst, som icke hör till Riksztänd. Sällsamt nog har ensamt Presteståndet, usan att vara af grundlagen dertill tvingadt, i detta hänseende icke mera aktat siåndsskilsaden än att det låter adelsmän både förrätta sina riksdagsmannayval, själfva välja och ingå såsom ledamöter, då de genom val eiler nummer äro dertill berättigade. Det fall att samma person tillhör flsre folkklassar måste oftare inträffs, ju mer samhället i alla riktningar utbildar sig. Det ligger i sakens natur, att on bätre börd alltid qvarsiår såsom omöjlig att förvärfva: det var blott i Spanien mar adlade förfäder. Den som tillhör flere folkklasser, bör i dam alle representeras. Detta är en stor af rättvisan påkallad afvikelse ifrån hvad ru är stadgadt. Ensamt för Bondeståndet måste undantag äga rum. Eller rättare sagdt, till Bondeståndet såsom sådant hör man med rätta icke derigenom att man äger elier besitter jord, utan derigesom att men sjelf arbetar eler åtminstone i ungdomen har arbetat med sin jord. Skillnaden mellen possessionat och bonde är densamma som emellan blött fabriksherre och fabriksmästare. Om adelsmannen har ett embete, så höban både till adelsklass och embetsklass: om borgaren har en jordegsndom, så hör han både till borgareoch possessienatklassen: om bonde har ett hus i staden, så hör han både till husägareklassen och till bondeklassen; men om embetsmannen, presten, borgaren, possessiomaten köpa bondens jord, så hör han likväl ej till bondeklassen. Det finns intet land med ett sådant Bondestånd, som det Svenska, det må man gerna upprepa. Detta stånd kan komma att dela alla urinnevårares öde, det kan småningom bli tillbakaträngdt och försvinna, oaktadt dess ännu årligen fortgående twillväxs i jordegendom. Man kan tänka sig sådan förändring möjlig genom flera utan svårighet sammanträffande omständigheter. Det är en erfarenhet att det gifves ingen egendom, hvars förvärfvande har bå mycket lockande, som jorden. I länder utan jordbäfningar och västan utan krig, synes jordsgendom den .säkreste. Ar jordbruket ett lands förnämsta näringsfång, så drager äfven folklynnet hågen åt det hållet. Genom ett förståndigare reglerande af penI ningehandela (här 1 landet har hittills nästan icke varit rågon såden) föröka sig på en gång ej allenast tillfällena att köpa jord för dem som förstå att I draga fördel af penningeröre!sen, utan eck tillfällena att förstöra sig för dem, som lättsinnigt och utan beräkning gilva sig in i sådana äfventyr. Hypotheksväsendet gör det för de större godsegarne möjligt att bibehålla och utvidga sina besittningar. Stattorparesystemet förvandlar allt flere frälssåboer till legohjon. Folkbildningen utbreder sig, och med alla dess fördelar kan dock lätt följa allt flares båg bland allmogens söner att aförherrliga sig,, såsom en qvick bonde uttryckte sig, d. v. s. att bli herrår och som sådana gå ifrån hemmanen, entingen för det de lefvat yppigare än huses förmådde dem för det de frivilligt välja att söka på endra vägar en förment större lycka. Något som ännui en viss mån verker afskräckande för ståndspersoner ifrån att tillhendla sig den oprivilsgierade jorden, är icke just beloppet, eburu drygt detta må vara, utan fastmer sättet för utgörendet af de denna jord ållggande skyldigheter, t. ex. skjutsnivgsbesväret, väghållniogen, räntepersedlarne in natura o. d. som ofta Inför ståndspersoner får utseendet mera af ett slags ofrihet under kroncbetjenter och enskilda personer än af beviljad skatt. Dessa förhållanden komma väl förr eller sednare att förändras. Finnes redan nuingen bondeitrakten af huvudstaden, huru mycket begärligare skall då icke Sveriges jord blifva? Imedlertid verka, till lycka för menskligheten, så många för de visa och förnumstiga oberäkneliga krafter både i denna cch alla riktniegar, att någon synnerlig vigticke är att lägga på menniskors förutsägelser. Men redan det att det kan hända, innefatter rimlig anledning att fastställa en minimisiffre, bvarunder Bordeståndets antal icke får sjunka, och att sälunda förvissa sig om Bondeståndets liktalighet med de öfriga tre Ståndens vid Riksdager. Likeasom valdistrikterna icke kunna mångfaldisas ända derhän, att hvar by skulle ställa fram en fullmäktig; så kunna icke heller de serskilda folxklasserna sönderdelas i oändlighet. Man mäste stanna vid de större grupperna. De hittills varande Siåndsvalen uttömma icke på långt rär dossa gruppers begrepp. Det ena Ständet, Borgareståndet, bessår sjelft af två till intressen ganska stridiga afdelningar. Förslaget upptager do klasser, hvilka för Färvarande torde göra tillfyllest. När man väl är färdig med ett förslag till ny lagstiftnieg, plägar man stundom eftorskicka några jemkningar, som man behöfver anlita vid verkställigheten. Det nu ifrågavarande beböfver en eiler ingen. Ena de fordna statshvälfningarnss eftertrupp och de nyare bushillsgrundsatsernas yngel, står nedanför de arbetande handtverksoch jordbruksklasserDå en ansonlig här, ett stamhåll för dagliga förstärkningar, liksom ett moln af flygande gräsbopPor, färdigt att slå per öfver folkens både skördar och förhoppninger. Mav har gifvit dem ett nsmn som är under alla namp: man kallar dem prolstärer, man benämner dem efter den mest djuriska iblend egenskaper, liksom till ett tecken att man ej kan tillerkänna dem någon mensklighet. Hvart ekall det sluta? Vi äro ru blott vid begynnelsen. När det värsta händer, det vet ingen. Nu för tiden går det stundom flora sekler på ett decennium. Hvad skall man tillgripa för utvägar? Skrifva bort dem med fattiglagar? Utestänga dem med en valcensus? Det är att lägga två strån i kors för att hindra strömmen. Kanhända vore det då så god8 att röka efleda den. Det ordet: valcensus! är ett fältskri till folkupplopp i ardra länder. Hvad skulle vi med det ordet? Hvarföre vågar man icke afskeffa valcensus i endra länder? I grunden derför, att der äro allmänna vel, ett ella valen endast afse landsmanskapsdistrikterna. hvsdan ppoletärerne skuilo få ötvervig