hedranda. Den valkandidaten känner hen, genom Å honom fianer han sig hedrad och sitt arbeto tillika. Ar i allt deita något ondt, något hindarligt för statens ändamål? År det icke just detta staten bör med sin uppfostran åsyfta, att hvar och en må själf vara förträfflig I sina art och icke utialla arter? Höra icke medborgarens genom hans yrke I vägendtlig mon betingade sätt att tänka och känna, höra icke dessa will hens personlighet? Då han just i och genom denna riktning, men icke dessförutan, kan gagna såsom han bör, har han icke rättighet att blifva understödd på den vägen? Ar icke staten skyldig att låta hvar och en medborgare så litet som möjligt vara i minoriteten, så liiet som möjligt ucdertryckt? Ar icke staten skyldig att låta hvar och en få så mycket fram af sina msningar, önskningar, bamödanden, som är möjligt utan statens men? Man må icke invända: Det är ju honom obetaget att rösta på hvem ban bebagar och således att lemna sitt förtrosnde åt den han finner värdigast. Detta är mera stt gäcka än att tillfredsställa rättsanspråken. Det motsvaras ej af verkligheten utan så vida de, med hvilka medborgaren är satt tilissmman i en valkrets, hafva med honom yrke gemensamt. Detta åter inträffar icke vanligen utan med dem som syesclsätta sig med det enklaste och serskildt för vår stat förnämsta närlngsfånget, jordbruket. De öfrige och äfven jordbrukarne under somliga förhållanden bli i sjelfva verket beröfvade sin rösträtt, I fell man grundar valafdelningarne endast på gemensamhet i vistelseort med förbiseende af gemensamhet i yrke. Ställer man t. ex. en krigare i en valkrets tillsamman med 49 arrendatorer, och de säga honom: rösta på en krigare, vi rösta på en arrendator; så göres ju det anspråk på krigaren, att han skall tillintetgöra sin röst. Genom att få en landsman till representant vinner han endast hälften så mycket som om han tillika vore ställd i en valkrets tillsamman med sina kamrater och blef genom en vald kamrat tilika representerad. Tänker man sig nu, såsom sannolikt skall vara fallet, krigarne så på valdistrikterne fördelta att hvar i sin ort är i minoriteten, så händer dem ofser ell sannolikhet samtlige den orättvisan, att det som ligger dem så nära, att krigaryrket, som snart sagdt utgör en del af deras personlighet, blir orepresenteradt vid landets allmänna förhardlingar. Hittills ha vi endast tänkt på de enskilda såsom enskildheter. Utförligheten i detta hänseende får ursäktas på den räkningen, att har trott distriktvalens företräden mera f man ställde! dem på grunden af de enskil ätt, än om man toge sin tillflykt till föreställningen om staten såsom helhet. Det är ett gammalt ord att menniskan är den lilla verlden: man skulle kunna gifva verlden samma höflighet tillbaka, och säga att verlden är den stora menniskan. Finner man det verldsborgerliga utrymmet för sig alltför stort och vill inskränka sig till det medborgerliga, så skulle man kunna säga att ett folk, en stat också är att förlikna vid en stor menniskå, äg att anse såsom en kolossal personlighet, såsom en ofantlig lofvande varelse. Bilden är hvarken ny eller obegegnad: uti en af enfaldigt folk mycket läst bok, hvilken, så gammal den är, kallas nja testamentet, förliknas hela den förädlade menskligheten vid en kropp. Tiil ungefär samma bruk som, vi här skulle vilja använda den sanning, hvilken ligger i bilden, har den blifvit begagnad af den hedniska verlders folktalare med framgång. Saken är den att när det är fråga om en kropp, så skadar det icke i allmänhet om dea hänger pågerlunda tillhopa. Om man lägger en hop delar i en viss ordning bredvid hvarandra, så är det Icke derföre sagdt att der blir ett helt, icke ens om man förvissar sig att verkligen alla delarna befinnss. Der är ett band dem emellan hvilket gör dem till ett helt: detta band är underbart, det är icke lätt att göra efter; okär man med knifven än så djupt inv, så får man det icke på knifsspetsen, och det är lika säkert till, det oaktadt. Detta inre samband kan man icke besiälla eller tillverka: derom är egentligen intet annat att säga än en aftvenne satser: antingen är det eller är det icke; och det är också intet annat än Hf eller död som derpå hänger. Vi kunna här gå förbi en del omständigheter och begifva oss till ett begrepp, som bör vara någorlunda allmänt kändt undar namn af medvetande. Menniskan är icke mennisks förutan medvetande, Äfven ett folk måste hafva medvetande för att vara ett folk. Ju mer en menniska handlar såsom menniska, desto mer har hon medvetande: ju mer ett folk handlar såsom folk, desto mer har det medvetande. Medvetandet är icke hvarken hjerra elier öga eller öra ej heller någon annan kroppsdel; men beröfvad hjerna, ifrån början beröfvad syn och hörsel, kommer hon icke till medvetande. Icke uppkommer en fullt mensklig lefnsad derigenom att den ena koppsorganen utvecklar sig och uteslutande utöfvar sin verksamhet, utan derigenom att de alla finnes och verka. Ea representation skall väl så fullkormligt som möjligt representera, framställa, afspegla det som den representerar. Folkrepresentationen skall således så fullkomligt som möjligt representera, framställa, ofspegla folket. I folket såsom statskvopp finnas ju alla de för folkmedvetandet beböfliga organerna: då skola de väl också representeras. Da serskilda foltklasserna, de äro folkets lemmar, folkets organer, till hvilka de enskilda förhålla sig såsom trådar, sågom fibrer. Häraf kan men göra ett gycksl om man så behagar; men i den boken, som icke behöfver frukta något gyckel, försäkras helt enkolt 2tt de organer, som tyckas vara minst i rangen, iro i värde det högsta. Det inre bemlighetsfuila band, som håller statslemmarne tillsammans, det ir den underbara, outsägliga, outtömliga känslan af ett fädernesland; det är det sambandet, som man hvarken kan beställa eller tillverka; det är det oåtkorsliga, som man må trycka bajonetten huru djupt in som heldst, så får man det icke på spetsen; bär säller det att undersöke: är det eller är det icke? Det är också intet annat än lif och död som derpå hänger. År det ingen fosterlandskänsla till, så bjelpa inga konstitutioner. Om det kunde härda en porträttmålare, då han skulle tsga af en välbildad person, att glömma bort igonen eller munnen. eller att sätta något annat