sjelfva det: nödvändiga till ett fritt; vanan har också sin makt och sina företrädes, och det är och blilver endast ett sjuklighetstillstånd då menniskan föraktar sitt yrke, och att förakta sitt yrke är ibland det sämsta man kan lära menniskor. Y:ket är merniskens första kärlek och hennes sista; kon bildas för det, bon vaker för det, hon lider för det, hon lefver för det och hon dör för det icke sällan. Att låta döda sig, har sjelft blifvit ett yrke, och i vårt land är det icke det yngsta, utan det äldsta, krigsyrket är Sveas förstfödde, och mången tycker väl ock, att det har tagit ut sin förstfödslorätt. Icke endast yrkets fröjder utan sjelfva dess wedervärdigheter och sorger smida banden fastare. Lik:som modren älskar det barnet mest som kostat henne de svåraste smärtorna, så se vi också de basvärligaste lefoadsyrkena finna de trogneste vännerne, Hvad erfar icke sjömspnen på hafvet och krigeren i strideos tummei? Ar hemsjukan icke född och uppfödd 4 de hårdaste länder? och stengetsjägaren ech realappen sofva ju sällan på rosor, ty deras saö erbjuder icke sådana. Romaren talar om sjalfva ljufneten af ett gemensamt skeppsbrott, och ds som slitit ondt i ett fålttåg tillsamman, de som torrkat sin mundering vid samma eld, haft samma sten till hufvudgärd och samma råa kålbufvud till riddag, nog äro de vida mer för hvarandra än de som bo i samma härad, samma socken eller samma byelag. Med hvar cch en hufvudklass af yrken förena sig vissa insigter och färdigheter, som för yrket äro nödvändiga, vissa tycken och lefmadsvanor, en viss verldsåsigt, ett visst sätt att tänka och känna, ensidigt, det förstås, men väl icke derföre uten sin rätt att få gälla och verka hvad det kan. Egentligen förtjenar det trägna talet om ensidighet äfven sitt kapitel eller åtminstone för billighetens och kontrastens skull, att sjelf få bli hetraktadt ifrån den ena sidan och den andra. Å ena sidan går man i det christliga samhället mer och mer derpå ut, att man må häfda enskildhetens rätt, att man vill kringgärda personlighetens fridlysta område; men å den andra går man omkring och talar iila em ensidigbeten 1 alla hus, och besinnar icke, att det egentligen endast är sig sjelf man förtalar. Hvad förstår man med ensidighet? Utan tvifvel en sådan ofullständig uppfattning af en sak, eller af tingen, på hvilken man af säkra kännetecken finner, att den ej kan vara tiil för alla? Men hvad är då icke ensidigt? Ar det icke i erfarenhetssaker lika ensidigt att snida allt efter en allmän sats, som att icke erkänna någon sådan? Hela vårt balfklot är ju blott den ena sidan ? och äfven det andra halfklotet är ju ensidigt, ehuru de Förenta Staterne äro der belägna? All uppfattning lider af inskränkningar, och är så vida ensidig; men en inskränkt synkrets är icke derföre en falsk eller er synvilla. Ensidigheten skulle jag vilja skilja ifrån egenheten eller besynnerligheten, på samma sätt som en särskild kyrka ifrån en enskild vurmare. Euosidigheten kan bero på vissa sådene tycken, lefnadsvanor och åsigtar, som äro för flera gemepsamma, och ensidigheten sjelf på det sättet bli något. gemensamt. Då skulle ock staten förfara emot ensidigheten alldeles som han, om han är kiok, förfar emot de ifrån den allmänna bekännelsen afvikande kyrkorna. Steten antager, att äfven genom de separatistiska formerna kan något religiöst, sedligt eller bergorligt godt uppkomma, utbreda sig och göra menniskor lyckliga. Så mycket den kan utveckla och fullända sig genom de gemensamma känslornas, de gemensamma föreställningarnas och de gemensamma hardlingarnas vexelverkan inom deras eget område, så mycket lemnar staten fritt; men vill den med fördragsamhet bemötta kyrkan gå derutöfver, så bygger man väl numera icke bål, men bålverk emot henne. Afven i den ensidighet, som uppkommer af det yrke man drifver, förråder sig dels en botten, som är antingen god cch nyttig eller åtminstone oskadlig, dels vissa utvexter och öfverdrifter som behöfva hejdas. Menniskans sträfvande till förnuftighet är så mäktigt och öfversllt så ingripande, att allt hvad menrniskan erfar såsom drift eller känsla, det vill hon mynta ut till något förnuftigt. Med andra ord: äfven denna kärlek vill uppenbara sig som tro, vill göra skäl för sig. Detta försök kan så mycket mindre alltid lyckas för henne, som uppgiften är ett vågstycke. Att älskaren tillbeder sin herskarinna, henne och ingen annan, det är visserligen en ensidighet, eburu det just icke lär vara bättre om han i den delen är mårgsidigare. Att ham finner henne alldeles utomordentlig och förträfflig är äfven i sin ordning, ty det är den vanliga ordningen; ban må ha rätt ejler icke. Det är just satsen om yrkets förträfflighet, som sätter sin pregel på heia det egna föreställningssättet. Som det alltid har med sig den förbudnpa frukters behag, att begegra låga uttryck inför böga myndigheter, så skall jag tiläta mig att här icke åberopa något rätt högt exempel: jag skall åtnöja mig med en gammal kopparslegares. Det var en hedersman af detta Ilcfliga embeta, kvilken vid en borgerlig högtid i en stånsk småstad, höll ett tal, i hvilket hen till betraktelssämnae föreställde, såsom orden föllo, cstatens tvenne grundpelare eller maxima, koppar och bröd.k Skillnaden imellan den troshekännelsa de sersklida yrkenas målsmän aflägga är Icke stor, blott man rätt öfversätter den. — Riddersmannen säger: ära och bröd; lärdomsidkaren: glogor och bröd; bergsmannen: jern och bröd; skomakarn: skor och bröd; köpmannen: penger och bröd, o. g. v. Bonden allena förer bröd och endast bröd på tungan. Alla äro ensidiga och alla ha de rätt, ty hvart och ett yrke är i sin art förträffiigt. Do som hylla samma art af förträfflighet, hysa cck för hvarendra ott lätt förklarligt förtroende. Det band som förenar dem, går vida öfver fosterbygders gräns, det öfverskrider baf och berg: den svenska stjernkunnige bar en vän på Godahoppsudden, den svenska vextkännaren har bekanta på Sydamerikas fjällar, icke endast bland dem som stå och vexa der, utan eck bland dem, der bygga och bo, och till den svenske chemisten söker ingen hyfsad nation eftor vederlike. Köpmannens skepp och naturforskarens upptäckter sprida beggedera upplysningens välgerningar, och knyta beggedera vänskapens band. I do känslor, de öfvertygelser och det handlingssätt, som denna gemensamhet i yrket och denna kärlek till yrket föra ! med sig, gifves det visserligen en öfverdrift, ett ondt, en förvridning: det gifves t. ex... fär att il