Aftonbladet – 29 september 1840, sida 2

hd ee om Va a 2 hvilka kunna komma deraf i samma behof som vi. Då Utskottet tillika så ärligt och rakt fram, så utan all skymt till sofisteri eller dagtingan I med bestående förhållandens brister uttalat sina I opinioner, att sättet derjemte måste väcka förItroende till afsigternas renhet, så är onekligen jett stort steg taget framåt, för hvilket, om också icke omedelbar verkan deraf får väntas, man alltid måste hålla detta Utskotts ledamöter floch dess utmärkte cancellarius räkning i ett Tvarmt och tacksamt hjerta. Utskottet har naturligtvis icke förbisett vilkoren för antagligheten af sitt förslag; och i detta frågans första stadium har Utskottet onekligen haft god anledning att anse antagligheten egentligen böra ligga i förslagets riktighet. Utskottet borde nemligen utgå från den förutsättning: att om förslaget vore i möjligaste måtto följdriktigt härledt utur grundsatser, dem Utskottet utredt och bevisat vara de bästa och de till befintliga sakförhållanden lämpligaste; — så skulle Rikets Ständer för deras del antaga det. — Men ty värr! finnas äfven andra vilkor än principenlighet, äfven om den kunde tänkas absolut fullkomlig. Och att göra sig reda för dessa vilkor är nödvändigt, om man allvarligt önskar någon verkställighet och om man icke skall framlefva tiden i en aldrig upphörande illusion. Ett af dessa vilkor ligger helt och hållet utom sjelfva förslaget och dess beskaffenhet; det ligger hos de beslutande. Ehuru de beslutande utgöras af Konungen och Rikets Ständer, är det likväl klart, att jag inskränker mina reflexioner till de sednare; och äfven hvad desse beträffar, endast tillåter mig alludera på sådane allmänna förhållanden, uti hbvilka de specielt böra betrakta sig sjelfve, när de gripa det stora verket an, hvarom är fråga. Utskottet har redan antydt omöjligheten att träffa några sådana bestämmelser hvaruti en hvar skall fiaona erkändt hvad han anser rättvist emot sig sjelf och sina vänner. Denna omöjlighet är gifven; man måste alltså nöja sig med ett förslag, som icke har denna fullkomlighet; man måste vid första utgångspunkten göra sig redo för, att här är snarare fråga om att göra uppoffringar, än att vinna nya rättigheter. De enskilda ståndsintressena måste förlora niågot, åtminstone skenbarligen, om det allmänna skall kunna vinna. Det fordras alltså en hög grad af sann fosterlandskärlek, af både politisk och moralisk själslyftning hos nuvarande och vid nästkommande riksmöten beslutande Riksdagsmannapersonal, om man skall kunna förutsätta en sådan benägenhet för uppoffring. Ofvervägande allmänna andan ensam kan skänka förmågan — den högsta bär på jorden tänkbara — att fälla en ädelmodig och rättvis dom öfver egna intressen!! — Det finnes i folkslagens historia blott exempel af ett, som sammanbragdt af slumpen under tillfällighetens statsförfattning, kunnat efteråt — endast på grund af öfverläggning och öfvertygelse — lugnt, inom sig sjelft — åstadkomma en genomgripande förändring. Detta folk var Amerikanska fristaternes, när de insågo bristerne i sin förra konstitution. Alla öfrige nationer hafva fått sine grundlagar införde antingen såsom skänker af regenterne eller efter förutgångne revolutioner, då deaf anarkien uttröttade tillgripit hvad förslag som helst såsom en räddningsplanka. Skulle nu Sverige, hvars statsskick onekligen bar sina rötter vida djupare fästade i åldriga sedvanor och begrepp, än det såsom exempel anförda samhället då egde, kunna framte genom sine Riksstånd ett sådant sällsynt prof af vishet, ädelmod och fosterländsk sammanbållighetsprincip, så hade i sanning dess folk satt kronan på sin uråldriga politiska ära, på ett sätt, som måste lika mycket förvåna den öfriga verldens tänkare, som bjuda dess öfrige nationer aktning för det Skandinaviska sinnets kraft och lyftning!! Men för att vinna detta höga ändamål fordras derjemte en bög grad af försigtigbet. Den makt Ständerna ega att besluta på grund af ett eget initiatif, är ett vida farligare instrument än om de från Konungen fått detta initiativ. Om :j beslutet har i sig sjelf ett, från de fyra samnanstämmande Ståndens godkännande vid en Riksdag, fristående värde, så är det att förutse, shvad löfte man än trott sig bafva erhållit om kunglig sanktion, att det sönderryckes vid en innan. Häruti uppstår alltså ett nytt postulat: Itt nemligen den högsinta allmänna anda, som ndast för det allmännas väl, för begreppet om ligt och nödvändighet dikterat för den närvaande Riksförsamlingen ett klokt förslag till reoresentationens ombildring — äfven skulle fortarande bafva bemäktigat sig sinnena hos hela olket och dess tTepresentanter efter gamla Rikslagsordningen vid nästa Riksmöte, med den tyrka, att den förmådde motstå alla försök till öndring, de må än komma från hvilket håll om hälst! I sanning denna förhoppning Syres vara bland de mest förmätna! — Och ändå SS 1 ss AS Lu