Aftonbladet – 29 september 1840, sida 1

nade OCESå gjort DESYGIliga VIDELOP. få BJapRInHaelbbeandein lärer han vuanit 20,000 Rår, och kunde ban hefva beredt sig ännu mera af de produkter, som han inköpt, eller låtit bereda. Åtskilliga embetsmän fingo också räntefria lånesummor till inköpande af undsättoingsspanmål, och de hafva alla återbetalt. Hvarföre då han ensam få afskiifolng? Dessutom, då det nu så länge ståt honom öppet latt meddela upplysninger, men intet sådant dokument uppvisats och väl ej lärer fört finnas, borde ban ej pu få uppskof, för att skaffa ev sådent. Deri instämde Her Lindmark, Tudeöä, Lourenius, Ahlqvist, Lang och Gumaelius. Prosten P. G. Svedelius kunde ej förbise, att ban sjelf erbjöd sig att ätega sig desss undräitI ningsbestyr. Det plägar ej vara brist på entrepgrenörer vid sådana tillfällen. Han har heft afgjord I fördel af offåren, och borde haft tillräcklig vinst för sitt besvär. Då, i fell af beviljad sfikrifning, det vore svårt att afgöra, om den skulle vara för spanmålshandeln, eller andra åtgärder, kunde Tal ej medgifva någon sådan, uian bestridde, såsom elltid förut, allt dylikt. Har ban genom förskotter och förlager kommit till dessa förlus:er, så vore det er följd af missräkning 1 spekulatift afesende, i afstgt att bereda arbetsförtjenst och tixers pro dukterna; hvilka sorts förskoiter, då de i allmänbet förlama arbetslusten, genom den lätthet ge gifva att förnöja lifvets behof, Tal. ej kunds godkänna. Oita vore deraf en följd, att allmegen blefve urfattig. Vid andra anläggningar deremot, der ej försketterats, utan efter förrättadt arbete utfaliis betalning, bade allmogen deremot kommit till bättre vilkor. . Endast vid allmän nöd vore de att tillgripa. Biskop Hedren ville framställa nvåsra betänkligheter, som kunde verka för återremiss. Förtjenst kunde ej frånkännas Hr L.; hans afsigt vore foieterländsk, och verkningarne i flere afseenden !yckHga. Att för honom nu ej slegit så alldeles väl ut, och att ban i början cj kunnat förutse allt hvad som sedan inträffat; må honom förlåtas. Att han vunnit ej obetydligt på spannmål, nekades ej, imen att han skolat blottställa sig för förluster, Jutan utsigt till någon vinst, kunde aldrig begäras. jMan borde taga i betänkande frakt, och intorkI ningen, m. m. Hade en annan; kbandlande gjort i denna affär, skulle han säkert tagit mycken vinst; men om nu ej kan bevisas, att han oredligt behandlat folket, så vore hans vinst loflig. Hs:ns begäran tvore nu: blott, att fordringarne, som uppstå, må afskrifvas för gäldenärernea. Skola dessa undergå exekution, så blifver detta för dem mycket dyrt; och hemställde Tal. hvad af dylikt förhållande, och idå de af amnan undsättning delaktige få eafskrifning, skulle väckas för tenke om lag och billigThet. De borde, i likhet med andre, få afskrifning ide nämiigen, som äro ur stånd att betala; och af de andra borde han sjolf uppbära. i Prosten Södner: det måste förefalla motbjudande, Tatt staten så skall inblanda sig i enskilda affärer, och Ständerna göras till liqvidationsmän. DerigeInom att statens medel lemnais i enskild fnans hand, hafva de blifvit enskild mans egendom, och de, som fått hjelp, försatte i ett enskild: förhållende. ;Då nu ifrågasättes afskrifting för sådan enskild I mans lidna förluster, borde undersökas, om förluI sterna härleda sig från det lemnade spanmålsun; derstödet, eller enskilda misslyckade handeisspekuplationer. Tal. beklegade bögligen, om, i fall af ;betänkandets entagande, de behöfvande skulle blifva Midande, och strängare nödgss betala ru, då de likväl eljest kunnat lättare få bjelp af det allmänns. Psosten Tuwnclius arsåg bättre, att staten vidkännes en förlust, än att han, genom sit sf vägran Itföranledt strängare förfarende, skule uterma flere dill sista skärfven. Begärde återremiss. Profecsor Grafström anmärkte, att StetsUtskottet erkänt, att det ej kunnat bedöma förlusterna. Pe kade förmodligen uppkommit derigenom, att han feomnat till sådane, som ej kunnat sätta för sig nåson säkerher. Telaren önskade derföre återremiss, för undersökande af de fattigas tillstånd; ty det vore egentligen dem det gällde, och det afbjelpta behof, för hvilket de nu voro i sku!d till en enskild, hado staten eljest måst afbjelpa. Det vore för dessa, och af sådane skäl, som Talaren ville tala för efskrilnivog af åtminstone ep betydlig del af summan. Taäleren kunde ej holler glömma den stora förtjenst Hr L. har af dessa bygder, och att, när den förfärliga nöden inträffat, det uppekictades ensamt genomhans åtgärd och enskilda uppoffring, insanp annan hjelp-kuode anskaffas, omkring 35008 tunnor spannmål. Endast och allenas: dinng handling förutsätter mycken omtanka och stort besvär, cch gör honom högt förtjent af orten och fäderneslandet. Ea sådan skulle kostat staten mycket mera. Prosten Lyth instämde härj. Doktor Björkman: Ehburu stora förtjensterna än kuona vara, så tordö dock, med afseende på alia de förmåner, Hr L. haft, någon återbetalning böra med skäl ifrågasättas. Han hade nu haft så god tid på sig, att han ej borde kunna begära längre uppskof. På honom kunde nu lämpas ordspråket: han ber för sin sjuke mor. Dot voro ej någonsiädes uppgifvet, huru stora fordringar han hade att indrifva, och huru de fstiige med rättvisa skolå slippe, nemligen i förhållande af behof, kan staten icke kontrollera. Flere fiage nu eljest afskrift på sina förra skulder, som något borde lätta deras bekymmersamma tillstånd. Följderna affelaktiga kålkyler vore det som Hr L. nu sökte få afbjelpta, men ansåg Talaren sig ej böra dertill styrka, icke a hade Konuagen på något sätt understödt seen. i Prosten Tuden kunde ej tillstyrka afskrifning, utan biföll betänkahdet. Att Hr L. ej afgilvit någon fullständig uppgiftsugåfve skäl tilli den förmo dar, att saken vore mindre utredd. Prosten .Hallbeck visste, att Hr L:s förtjenst vore sllmänt erkänd? Atthan kunnat göra förluster och bar betydliga fotdringar, torde ej heller kunna nekas. Hvad Hr Ödman sanfört Vore ganska tänkvärdt; Talaren ville :dock ej tveka att här lemna bifall till. afskrifning , ty: skulle en enskild så förlora, vore svårt, och skulle deraf läggas hinder i vägen för den enskilda uppoffringen en annan gång. Önpskande derföre återremiss; och en uppgift på förhållanderna. Prosten Lundblad bestred återremiss; ty beloppet af förlusterna och: allmogens förmåga att beST UU