VIN, JULI Ujöt PULFGURIIKUVSOL AD BUSJLRR Spets traffets afskaffande, dertill varit föranledde af det ; öga förtroende de hysa för vår fängelsevård och i åra korektionsanstalter, samt att denna så väll; rundade farhåga icke ringa inverkat på deras omh öme.n IE På följande stycke om deportationsstraffet tro j i oss böra fästa läsarens synnerliga uppmärk! amhet. Ännu lefva många i den tron, att desa straff äro både i afseende på kostnaden och llmänna säkerheten de tjenligaste af alla, och le barnsligaste förslager hafva med afseerde lerpå kommit i dagen. Då detta blad vid ett ar tillfällen — i synnerhet vid det bekanta örsöket att deportera korrektionister medelst leras intagande på svenska handelsfartyg och leras förseende med vissa förmåner framför välrägdade sjömän — fäste uppmärksamheten på Blägenheterna af deportationsstraffet, upptogs letta icke synnerligen väl af våra högre och ägre absolutister, som uti deportationen sågo en indring i besväret att verkställa den radik . Å ; l 4 öreskriften hugg hufvet af kanaljerna,. Af fölande korta stycke täcktes de stränga herrarne intaga, att det andra absolutistiska förslaget, cskicka dem åt h—e! äfvenledes har sina betänkligheter. En lofvärd ovilja mot spöstraffst, och en bedröflig erfarenhet af våra nuvarande, så högst felaktiga korrektionsanstalter, hafva allt mer och mer vändt den allmänna uppmärksamheten på deportationssystemet, hvars beredande, vid innevarande Riksdag, blifvit yrkadt af åtskillige aktningsvärde Riksdagsmän. Vid första anblicken synes detta system böra medföra den vigtiga fördel, att rensa landet från vådliga förbrytare, utan att nadtysta mensklighetens röst, och att såmedelst uppfylla både rättvisans och klokhetens fordringar. Vid en närmare undersöknisg upptäckas deremot snart de felaktigheter i juridiskt hänseende, och de väsendtliga svårigheter vid sjelfva tillämpningen, hvarmed deportationsidten är behäftad. Jag skall söka i korthet framställa de vigtigaste. Hvilken klass förbrytare bör underkastas deportation? Da, som för lifstiden äro dömde friheten förlustige; men då blifver deras antal obetydligt. De, som äro dömde för en viss längre tid; men huru skulle de kunna, från en sflägsen verldsdel, återvända till fäderneslandet, och om de lyckas deri, så äro de ingalunda förbättrade, derföre, att de, i sällskap med talrika medbrottslingar, beseglat oceanen och besökt främmande länder. Då är det i sanning mindre kostsamt, stt, som hittills, forsla dem med fångskjuts till Långholmen eller Malmö, för att, efior tilländalupen fängelsetid, äterkasta åem lika oförbättrade på samhället. Man invänder förmodligen, att det är just den fiktion, stt på viss bestämd tid döma förbrytare till deportation, då de i sjelfva verket underkastas en evig landsflykt, som utgör samhällets egentliga borgen. Men då har ju legstiftningen på ott svårt gätt förbrutit sig emot den antagna rättsgrunden, att straffets gvantiletl skall stå i ett rättvist förhåällande till sjefva förseelsens vida; och som i allmänhet hvarje kränkning af rättsiden innebär sitt! eget bestraffande, så har samhället uppmuntrat brottslingen att bogå det största af de brott, hvilka med deportation äro belagde, då ansvarspåföljden i alla fall är densamma, och derigenom gjort honom för den allmänna säkerheten ännu vådligare. Man finner häraf, att deportatiorssystomet icke medgifver den olika gradering, som erfordras, för att motsvara brottens olika naiur. Men om deportationen verkar orättvist genom sin oförändorlighet, visar den sig icke mindra obillig, i afseende på sina atora skiljaktigbeter som straff betraktad. För den, som brutit alla de band, hvilka förenade honom med familj och samhälle, innebär landsflykten en ringa bestraffalng; hans uppmärksamhet fåstes på nya, obekanta föremål, som hindra all sjelfbesinning och småningom döfva samvetets straffamde röst. För den åter, som skiljes från ömma anköriga, ett kärt hem och et: älskadt fosterland, troligtvis för evigt, är deportationen må hända det grymmaste af alla straff. Men hvilken af dessa två är farligast för den allmänna säkerbeten? Dar, som, egoistiskt sluten inom sig, blott eger känsla för egen vinning, eller den, som, ehuru svag och förvillad, dock fästes vid samhället af så många återbållande band? Verkar icke straffet då i ett oriktigt förhållande; starkast mot den minst vådliga, och minst afskräckande för den mest farliga ? Dessa åsigter af deportationssystemets olämplighet äro icke godkände endast af theorien; de äro äfven bestyrkte af det lands erfarenhet, som på den störsla skala tillämpat densamma, nemligen Storbrittannien. Det var mot slutet af förra århundradet, som England, öfvergifvande de redan med framgåeg gjorda försöken på den korrektionella banan, började att deportera sina brottslingar, först till sina Amerikanska kolonier, och, sedan dessa gjort sig från moderlandet sjelfständiga, till det derigenom ryktbert vordne Boteany-Bay. Denna åtgärd har likväl icke motsvarat de stora förhoppningar, som derpå grundades, ty sedam denma tid hafva brotien, synnerligast emot Egendom, eller de, hvilka hufvudsekiigast med deportation äro bolagda,: silltagit i en så förfärande progression, att de, enligt Besumont och Tocqusville, på omkring 20 år nära tredubblate Detta bedröfliga förhållande föstade, för omkring 40 år sedan, dena allmänna uppmärksamheten på olåraplighetenr af deportationsstraffet. Men återgången från den beträdda banan mötor svåra hinder i arseende till reden påkostade oerhörda summor och till do i Australien anlagda koloniers bahof af arroar. Man sökte till er början, att medelst skärpt stränghet i behandling, göra deportatiornen mera afskräckande, och de landsförviste blefvo indelada i tre serskilda klasser. Den första underkastades vid framkomssten penitentiär behandling i en serskild korrektionsanstalt på ön Norfolk, deraf fördubblade straff och fördubblade kostnader. Dan andra klassen fängslades med jornkodjor och arbetade i fria luften; den tredje fördelades bland kolo