Aftonbladet – 26 september 1840, sida 1

laigar Angsiuper BELLEAN I morgon Söndag d. 22 bept, kl. 40 f. m., återvänder kl. 4 e. m. UTRIKES. ORIENTEN. Enligt löfte i gårdagsbladet meddele vi bär nedan konventionen i London af den 43 Juli, jemte den separat-akt och de tvänne protokoll, hvilka samma dag blifvit undertecknade af de 5 makternas fulimäktige, allt rörande lugnets återställande i Orienten. D Konvention emellan Storbritanniska, Österrikiska, Preussiska och Ryska Hofven å ena sidan, och den Höga Ottomanniska Porlen å den andra, till lugnets återställande i Levanten, undertecknad i London d. 48 Juni 1840. ; I den Allbarmhertige Gudens namn! Sedan Hans Höghet Sultan vändt sig till DD. MM. Drottningen af Stora Britannien och Irland, Kejsaren af Österrike, Konungen af Preussen och Kejsaren öfver alla Rysser, för att taga i anspråk deras bjelp och bistånd uti de svårigheter, hvari ham finner sig försatt gsnom Pa:chans af Egypten Me. hemed Alis förhållande — svårigheter, som hota att sätta i fara Ottomanniska rikets integritet och dess throns vafbängighet; så hafva nämnde DD. MM. förenade genom känslan af den uppriktiga vänskap, som eger rum dem emellan, och lifvade af önskan att vaka öfver upprätthållandet af det Ottomanniska rikets integritet och oafbängighet, alt trygga den Europeiska freden, och trogne de förpligtelser, hvilka de åtagit sig genom den af deras represemtanter i Konstantinopel till Porten öfverlemnade note af den 27 Juli 1839, och, slutligen, i afsigt att hämma den blodsutgjutelse, som fortfarandet af de nyligen i Syrien emellan Paschans autoriteter och Hans Höghets undersåtare utbrustna fiendtligheter kunde föranleda — beslutit att ingå en konvention med H. H. Sultan, och för detta ändamål utnämnt till fullmäktige (här följa underhandlarnes namn och titulaturer: för England Viscount Palmerstom, för Österrike Philip Friherre von Neumann, för Preussen Henvik Wilhelm F:iherre von Biilew, för Rysslaud Philip Eriberre ven Brunnsw, och för Sultan Sehekib Effendi) hvilka, efter att hafva utvexlat sinå fullmakter, undertecknat följande artiklar: Art. 4. Sedan H, H. Sultan med DD. MM. Drottningen af de förenade konungarikena Storbritapnien och Irland, Kejsaren af Österrike, Konungen af Preussen och Kejsaren af Ryssland öfverenskommit om stipulationerna i den öfverenskommelse, hvilken han ämnar afsluta med Mehemed Ali (hvilka stipulationer äro specificerade i eu separat-akt), så förpligta sig DD MM. att handla fullkomligt enstämmigt, och att förena sina bemödanden för att förmå Mehemed Ali tili antagande af dessa vilkor, hvarvid hvar och en af de kontrahberande delarne förbehåller sig, att för detta ävdamål medverka, i enlighet med de medei, som stå till hans disposition. Art. 2. Skulle Paschan af Egypten vägra att antaga berörde anbud, hvilka komma att bonem meddelas af Sultan, under medverkan af besagde DD. MM., så förpligta sig de sednare att, på Sultans begäran, vidtaga de åtgärder, hvarom de sins emellan öfverenskommit, för att sätta denna konvention i verkställighet. Då imellertid Sultan uppmanat sina allierade, att bistå honom i afbrytandet af kom -. munikationen till sjös emelian Egypten och Syrien, och att hindra försändandet af trupper, bästar, vapen, ammunition och krigsförnödenheter af alla slag ifrån den ena af dessa provinser till den andra, så utfästa sig DD. MM Drottningen af Storbritannien och Kejsaren af Österrike, Konuug af Ungern och Böbmen, att för detta ändamåt ofördröjligen gifva befälbafvarne för deras sjömakt i Medelbafvet nödiga befallningar, och lofva dessutom att befälhafvarne för deras eskadrar, efter måttet af de medel, som stå till deras disposition, skola, i alliansens namn, gifsa allt det bistånd de förmå åt dem af Sultans undersåtare, som visa sin trohet och lydnad emot sin monark. Art. 3. I fall Mehemed Ali, sedan han vägrat underkasta sig vilkoren i ofvannämnde öfverenskommelse, skulle skicka sina stridskrafter till lands eller sjös mot Konstantinopel, så hafva de höga kontraherande makterna öfverenskommit, att, i bändelse Sultan skulle aflåta någon requisition till deras representanter i Konstantinopel i detta afsecnde, motsvara en sådan uppmaning af denne monark att draga försorg för hans tkrons försvar medelst en ko-operation, som blifvit dem emellan aftalad, för att trygga de båda sunden vid Bosforen och Dardanellerna äfvensom Ottomanniska rikets hufvudstad emot bvarje anfall. Derjemic hafva de öfverenskommit, att de stridskrafter, hvilka i följd af ett dylikt försök knnde erhålla den ofvannärmnde bestämmelsen, skola användas der så länge Sultan begär deras närvaro; och så snart Hans Höghet icke längre anser deras närvaro nödig, skoka besagde stridskrafter på samma gång draga sig tillbaka, och inlöpa i Svarta hafvet och i Medelbafvet. Årt. 4 Det förstås uttryckligen i alla händelser, att den i ofvanstående artikel omnämnda kooperation, som är bestämd att ställa Bardanellsondet åach Bosforen, äfvensom Ottomanniskahufvudstaden, för ögonblicket, under de höga kontraherande makternas skydd emot bvarje anfall af Mebemed Ali, icke skall anses annorlunda än såsom en umdantagsåtgärd, som blifvit beslutad på Sultans uwitryckliga begäran, och endast till hans försvar k detta särskilda onnämnda fall: Man bar likväl öfverenskommit, att denna åtgärd i intet hänseende skall göra någon förändring i Ottomanniska rikets Ts magal fövn4JA ö böeft husvaf ist, alla fider