Aftonbladet – 25 september 1840, sida 1

är i högre grad oegennyttig i Orienten. Ur denna synpunkt har Frankrike ansett. alla åtgärder illa beräknade, hvilka gingo ut på att genom vapenmakt frånrycka Mehemed Ali de delar af det Osmanniska riket, hvilka han för närvarande innehafver. Frankrike är öfvertygadt, att detta icke vore nyttigt för Sultan, ty man skulle trakta efter att gifva honom hvad han hvarken kunde förvalta eller behålla. Frankrike är icke mindre öfvertygadt, att detta icke heller vore nyttigt för Turkiet öfverbufvud och för upprätthållandet af den Europeiska jemnvigten; ty det skulle, utan fördel för öfverste länsherren, försvaga en vasall, som kunde mäktigt medverka till rikets gemensamma försvar. Detta är likväl endast jen systems-fråca, öfver hvilken det kan gifvas många I olika åsigter. Men allramest har Frankrike uttalat sig emot hvarje förfarande, som medförde användande af vapenmakt, emedan det icke förmådde göra för sig tydligt, hvilta medel som stodo de fem makterna till buds. Dessa medel syntes Frankrike antingen otillräckliga eller ännu mera olycksbringande än den sakernas ställning, hvilken man ville afhjelpa. Så som Frankrike tänkte öfver detta ämne, så täkker det ännu, och det har någon orsak att tro, att det icke är ensamt om denna åsigt. För öfrigt har man under de sednaste tidsomständigbeterne icke framställt något bestämdt förslag, öfver hvilket Frankrike skulle hafva haft att förklara sig. Man får således icke se någon mindre god vilja deri, att Frankrike är ur stånd attbiträda det beslut, som England, utan tvifvel ide fyra makternas namn, meddelat detsamma. Men till öfverflöd, utan att likväl dröja vid dem fråga, som kunde uppkemma genom det handlingssätt man iakttagit emot detsamma, förklarar Frankrikeå nyo, att det icke ansåg en politik för serdeles väl öfverlagd och klok, som fattade beslut och icke visste medel att sätta dem i verket, eller blott otillräckliga och farliga medel. Några stammars insurrektion på Libanon är utan tvifvel det tillfälle man trodde sig böra begagna, för att finna de medel till verkställighet, hvilka ända till dess icke visat sig. Är detta väl ett serdeles lyckligt medel, och isynnerhet lyckosamt för Turkiska riket, om man på detta sätt uppträder emot vicekonungen? Man vill i någon mån återställa ordning och lydnad i alla delar af riket, och uppmuntrar der uppror, lägger nya oordningar till den allmänna oordning, öfver hvilken alla makter, i fredens intresse, klaga. Och skulle det väl vara så lätt att äter läggasdessa stammar under Portens välde, sedan man uppviglat dem emot vicekonungen ? Alla dessa frågor äro helt säkert ännu icke lösta. Men om detta uppror blir undertryckt, om vicekonungen å ny kommer i tryggad besittning af Syrien och således blir ännu mera Jättretlig och mera svår att bringa till eftergift, om han på nppmanivgarne svarar med bestämd vägran, hvilka medel hafva de fyra makterna då i sin hand att använda? Säkerligen skola dessa medel, efter hvilka man ett helt år sökt, icke upptäckas på en natt, och man skall sjelf hafva skapat sig en ny fara, den betänkligaste af alla. Förbittrad af de medel, man använder emot honom, kan vicekonungen, den Frankrike medverkade att hälla tillbaka, gå öfver Taurus och åter hota Konstantinopel. Hvad skola i sådant fall de fyra makterna göra? Hurudant blir det sätt, hvarpå delintränga i riket, för att der bistå Sultan? Frankrike tror att man der beredt Osmanniska rikets oafhängighet och allmänna freden en fara, som är mycket större än den, hvaraf de hotades genom vicekonungens ärelystnad. Om alla dessa möjligheter, hvilka kunna uppkomma af det förfarande, man vill iakttaga, icke blifvit förutsedda; så bafva de fyra makterna valt en ganska mörk och klippfull bana. Om de deremot blifvit förutsedda, så måste de fyra makterna sätta Europa i kännedom deraf, och i främsta rummet Frankrike, som alltid slutit sig till det gemensamma målet, och hvars moraliska medverkan de äfven nu begära, bvars inflytande i Alexandria de taga i anspråk. Frankrikes moraliska medverkan, vid ett gemensamt förfarande, var å dess sida en pligt. Den är det icke mera 1 det nya läge, hvari makterna synas vilja försätta sig. Frankrike kan hädanefter i sitt handlingssätt endast låta bestimma sig af hvad det är skytdigt freden och sig sjelf. Dess förhållande under de betänkliga omständigheter, hvari de fyra makterna bragt Europa; beror af den lösning. den fråga erhåller, hvilken nu blifvit antydd. Men alltid skall freden och upprätthållandet af den närvarande jemnvigten emellan de Europeiska staterne vara dess ögnamärke, alla dess medel skola egnas åt detta dubbla ändamål. TYSKLAND. Konungen af Preussen har svarat sina trogna ständer i Königsberg, hvilka påminte om verkställandet af hans faders bittills ouppfylida löfte om en konsiitution, på följande sätt: aHvad begäran om en framtida utvidgning af ständerförfattningen, med afseende på förordningen så den 22 Maj 1815, argår, så finna vi oss föranlåtne, att i detta bhänseends, till förekommande af hvarje tvifvel och missförstånd i framtiden, yttra oss med det fallkomiiga och öppna förtroende, som än urminnes tider rådt i förkällandet emellan tyska furstar och deras tyska ständer. Da2 resultater, som vår I Gud hvilande Herr Fader, snart efter utfärdandet af förordningen den 29 Msj 1815, varseblef i endra länder, föranledde honom, såsom vi på det tillförlitligesto känne, at tega i moget öfvervägande den tydniog, som goals åt hans koBusgsliga ord. Besinzsnde de heliga pligter, som .illhörds det bonom af Gud anförtrodda kall, beslöt ben att uppfylla sitt löfte på det sättet, att ben, för det honom enförtroddea folks sanna bästa, fhållande sig ifrån de rådande begreppen om så kallad dllmän folkrepresentation, med djupt allvar ch af innersta öfvortygelse velde den naturenliga, vå historisk utveckling bvilande och med det tyska olklynnet epliga vägen. Resultatet af hans visa msorger är den åt elle movarkiensg delar förlänta örfettologen af provinclalständer ock kretsar. Den ar en historisk grund med rötter i tysk jord, dess rundval är stånd med fördelningar, sådana, som essa ordnat sig genom tidans förändringar, hvilka fverallt blifvit afsedde. ena sidan har med orgfällighetz bilfvit undviket, att hindra den fria, rganiska utvecklingen af de naturliga stånden inom olket, ochå den andra, att dessa skulle blandas m hvarandra. Oss har den äran blifvit beskärd, FO a a a al VR -.meofmfrLs