dotter, med hvilken hän varit gift sedan Juli månad 4823, en tryckt beskrifning om poströfvaren Petersen, och var kommen till det stället, hvarest det heter, att Petersen, med de orden: Jag är gerningsmannen erkände sig hafva mördat postkarlen, gjorde han ett uppehåll, och då hans hustru kastade ögat på honom, märkte hon att han grät. Sedan fortsatte han läsningen ; men hvad hustrun nu erfarit bragte henne på den tanken, att hennes man ombragt sin broder. Oaktadt det som hon säger var tunga dagar att lefva med en sådan misstanka på hjertat, fann hon likväl icke rådligt att närmare tillspörja sin man, förrän för fyra år derefter, då hon, under det han en gång satt vid hennes sjuksäng, gjorde honom en fråga angående den saken. Han tillstod då att han slagit ihjel brodren och lemnade den förklaring, att det icke var för att komma i ensam besittning af fadrens gård, utan endast af hat till brodren, för det denne satte sig emot hans giftermål med pigan Guro Simensdotter , som han kommit på det beslutet att rödja brodren ur vägen. Han uppgaf först att han köpt en af sina kusiner att mörda brodren. Denna bekännelse fick hustrun honem att i December 1838 vidgå i fleres närvarc hvarvid han tillika lät undfalla sig, att önskan att blifva ensam egare af gården såsom motiv till en betydlig del ingått i beslutet att mörda brodren, dervid han äfven tillstod att han sjelf föröfyat mordet och att hans föregående uppgift, att han vändt sig till en annan, allena tillkommit för att trösta hustrun. Hans bekännelse är för öfrigt mycket ofullständig. Han har neml. förklarat, att han någon tid varit förbittrad på brodren för det denne förbjudit honom. vidare umgänge med pigan Guro Simensdotter; att han, då de begge den om örmälta aftonen gingo ner till elfven, för att rc öfver och brodren under vägen upprepade sitt förbud, blifvit vred och skuffat till Ole, som, unde; gåendet utför backen, i mörkret gick förut, så al Ole störtat ned i den derunder flytande elfven. Vidare har han uppgifvit, att då han, som hyarker förut eller vid tillfället tänkt afhända brodren lif: vet, utan endast gifva honom något stryk, såg Ol falla i elfyen, hade han förskräckt skyndat ner, fö att rädda brodren, som han också en gäng såg komm: opp i vattenbrynet, och ropa käre, men derefte genast försvinna. I följe af upplysningar om loka len har det likväl sedermera visat sig vara orimligt att den olycklige kunnat drunkna, om ban på de stället den tilltalade uppgifvit blifvit störtad i Glom men. Lars Torensen har vid alla instanserna blifvi dömd från lifvet. BRP IINNGT SORT RSA NANR SENSE ENARE TNE SERA SDN TENS SIN TNT TN DAIRE