Aftonbladet – 21 september 1840, sida 2

hade i Lördags ett diktamen, med klagan öfver Stats-Utskottets nidskhet, Det vill nära synas, som om Hr Wingård ämnade stadna qvar på taburetten. Det är ändå väl, att man någon gång får höra af våra Stats-Råder, om ej ånnars, då de hafva tillfälle att skrubba Ständerna för deras bristande frikostighet mot en så lofvande och utmärkt styrelsepersonal, som vi nu hafva och vidare kunna emotse. M—E—— — En insändare i Dagligt Allehanda, som kallar sig resande från landet, och varit närvarande i Onsdagens plenum på Riddarhuset, gör, angående den af oss i Fredags förmälda händelsen med en proposition af Herr Landtmarskalken, ett märkligt tillägg. Läsaren torde erinra sig, det vår notis innehöll, att Hr von Hartmansdorff hade tillstyrkt en förändring af en Stats-Utskottets voterings-proposition; att Hr Landtmarskalken då icke, såsom bruket och lagen annars bjuda, först gjorde proposition på Utskottets förslag, utan på det Hartmansdorffska; att detta endast besvarades med några starka nej, men hvarvid Landtmarskalken ej slog med klubban eller tillkännagaf huru han uppfattat Utskottets mening, hvarigenom Hr Hartmansdorff fick tillfälle att yrka sin proposition andra gången ; att Grefve Frölich härvid gjorde en pikant invändning, som föranledde allmän munterhet, men att, det oaktadt, slutligen genom ny proposition, Hr von Hartmänsdorff fick fram sin mening, som förut ej varit annat än med nej besvarad. Insändaren i Allehanda gör nu härtill det tillägget, att enligt hvad det hördes från läktaren, Ståndet äfven andra gången svarade ett tydligt nej till propositionen, och att det var först då detta nej af Hr Landtmarskalken förklarades för ja, som Huset skratta— de; hvarvid Ins. gick sin väg, förundrad öfs ver, att så kunde tillgå hos Rikets första Stånd. Allehandas Red. säger sig ock hafva hört denna anekdot af sammanstämmande åhörande vittnen bekräftas, och tillägger skämtande, ait ett slags mildrande förklaringsgrund till detta Landtmarskalkens handlingssätt synes ligga deri, att oaktadt ropen ofta funnits i strid med Hr von Hartmansdorffs mening, denne, i alla fall nästan hvar gång det kommit till votering, vunnit den med gifven pluralitet. Hr Landtmarskalken, säger Allehanda, atror sig således sancnolikt veta, hurudan majoritetens mening är, så snart Hr von Hartmansdorff lemnar en ledning genom sitt yttrande; ty han gör alltid slag di saken, och då må svaret för andra öron höaras såsom ja eller nej, så devinerar Landtmaraskalken Ståndets inre tankan. Denna händelse jemte flera föregående af nära likadant slag äro verkligen ratt artiga. För dem, som ännu hafva qvar illusioner i afseende på Rikets första Stånd, sådant som det nu är sammansatt, kan det ej vara annat än fägnande, att sådana saker ofta förekomma, som bidraga att öppna ögonen på folket, ehuru dessa redan snart nog äro så uppspärrade som möjligt. Allmänna tänkesättet behöfver mycket, innan det amognarn, men Gutta cavat lapidem, non vi, sed sepe tadendo. Läsaren torde erinra sig, att Herr Friherre Palmstjerna, i ett plenum hos Ridd. och Adeln strax vid riksdagens början, i anledning af någonting trassligt som förspordes vid en proposition i frågan om bänkmansvalen, och hvilket föranledde starka reseryationer, förklarade, att om han icke hade Ståndets förtroende, så måste han återlemna stafven i konungens händer, Mången sade då sinsemellan, såsom ordspråket lyder: Lass basen. Sedermera har man icke förnummit ett enda kny om detta beslut, hvaraf, tillika med åtskilligt annat, under riksdagen, i synnerhet under de sista dagarna, man har anledning sluta, att Hr Landtmarskalken fönnit sig hafva åter kommit i full besittning af förtröendet. RR