Aftonbladet – 19 september 1840, sida 3

ne I tomordentliga), men kunskaper i historia o ag geografi äga de ej, Detta har jag märkt, ic m I blott hos personer af de lägre klasserna, ut så j bland många al de högre, till och med artist hej och embetsmän, som jag hittills haft tillfälle a n, I träffa, och som icke kunnat besvara frågor, de et ljag gjort dem om åtskilliga palatsers och ky i-Ikors ålder, utan till och med förundrat mlsig öfver att jag i dessa ämnen viste m j-lra än de. Men för att återkomme till m ar I trefliga Bourgognare, hans fru och hans Vict n lrine, så får jag säga att jag här bekom mång irätt intressanta små uppgifter, väl icke om d jå I fordna, men deremot om det närvarande Pari ni dess sätt att lefva i de lägre familjerna, (i de hög! r I kretsarne skall knappt något sådant familjelif, so; r I kärieken sammanknyter, finnas; der utgöra de flest -om ej alla, partier endast en convenance, och de -jär egentligen blott stora namn, som vigas till ilsammans, under det att personerna icke ail -jfråga efter hvarandra). Men i Paris, såsom öf ver allt, fiunes ett dalitet lif; och öfver de i lilla lifvet här, derest man vill och kan upp: ll söka det, andas en fläkt af poesi, kärlek, väntiskap och glädje, ehuru af en obeskrifligt annan kolorit och ton än i vårt kära Sverige. Summan på texten: efter en timme eller half-lannan slöt denna lilla s. kyfrekost; jag betalade för hela kalaset (allt sammanräknadt, och såfledes äfven de tre smörgåsar, hvarom hittills icke varit tillfälle att tala) 4 franc 3 sous; jag tog afsked. Min värd ville ändtligen veta från hvilket land jag var. — Från Sverige. — Men vid la Svede skakade han på hufvudet och frågade om igen. Jag sade, att det var ett nebulskt och hemlighetsfuilt land på andra sidan om Hamburg. Aha? Hambourg! Det var dock ett namn, som han någon gång hade hört. Jag begaf mig nu den långa allten vidare, kom efterhand till Place Vauban, och stannade vid det stora, verkligen herriiga Invalid-hötelet.! Detta slott är ett af de vackraste minnen irån! Ludvig XIV; dess döme måste vara en af del skönaste i verlden. Här bo för närvarandej 4500 invalider (jag säger hvad en af sällskapet sjelf sade mig, och ansvarar icke vidare för! siffran): Napoleons staty står öfver den inre por(en. Jag kom här i sällskap med tvenne halt: officerare, af hvilka den ena bar hederslegionen och som bäst salt och läste i le Corsaire; den andra, utan distinktion, forskade ifrigt i Quotidienne. Jag satte mig helt oförfäradt midt emellan dem på bänken, tog upp min röda silkesnäsduk med hvita muscherna och torkade mig i pannan (ty det var alldeles fasligt varmi den dagen vid middagstiden); hvarpå jag, vid en liten paus, som hederslegionären gjorde i sin läsning af le Corsaire, frågade, om han icke tyckte som jag, att det var fasligt varmt? Han :åg upp på mig och bejakade det med en värme, som icke blott var fysisk, utan — efter hand jag tydligen märkte — äfven politisk, hemad ur tidningen. Vårt samtal begynte. Men här måste jag afbryta; huru jag med mina begge officerare (ett par mycket nobia ansigten: len ena titulerades af den andra Coloznel, men vad den andra hade för grad vet jag icke) lutligen kom derhän, att gå in till madam se-Blanc, helt nära hötel de Beleir; samt allt ;vad derunder pratades om Invalider, om Vauan, om Napoleon, om Bernadotte, om Louisä hilippe och om Veloce, (ett skepp, som ny-5 gen utanför Calais var på väg att segla i qvatlf red Konungen) allt deita blefve mer än förl! rycket att tala om. : Det säkra är, att jag fick höra och erfara j ånga intressanta saker. Såsom bevis på buru ins facon man här talar äfven med obekant Ik, vill jag blott anföra följande. När en aln valid-officerarne hörde, alt jag var ifrån Svefut Be, sade ban: ni har då Bernadotte till Ko.j! ing, är han hos er mycket älskad?, — Ja, doc arade jag, han är hos oss mycket älskad. —l5ga lan är då vida lyckligare, än Ludvig Filip,)) ke ycket lyckligare ! tillade officeraren och öpp-li de locket på sin snusdosa. Jag har sett invalider på Ulriksdahl, och nåa icke ohyggliga; men, det säger jag, att e-lå ru jag föredrar mitt fädernesland i alltings ter jag dock de Pariser-invalider, som jag) r träffat, långt framför våra svenrska vid Eds-fi en. Farväl! Om detta skulle vara elt styckets rism, som icke förr blifvit skrifven, så ärll lyckligare i dag, än i går. 4 STOCKHOLM den 19 Sent. (k