Aftonbladet – 19 september 1840, sida 3

52g Jag trän och gröna bänkar, samt ett li hus — smuttsgrått, det är sant fult och ri ) (neradt, såsom öfverallt der man icke har, såsc rån vi, nätta trädbus, hvilka ingen ålder förmår g Pga lra otrefliga — men när man nu en gång v Jag I der, som Jag, så lönade det icke vidare möd tet lait förarga sig öfver huset, Såsom det var t till I digt på förmiddager, fanns ingen vidare gäst uft I Cate-au-Venise, än Jag, så mycket bättre, Fri mfeller msdamen (ty hon syntes verkligen und 9I medelmåttan) kom straxt in ifrån porten, d istihon stått; hennes lilla bufva flaxade med stö. Pp Ista artighet, och hon frågade mig hvad jag ör da I skade. vÅbh sade. jag, cnär man befinner sig ka Venedig, kan man hafva många vackra önsknir cklgar., Men detta smicker förstod hon alls ic ilUlke: hennes kafe bar sitt namn förmodligen Pp er samma sätt, som när en liten hygglig ko hete i lgrefvinnan,, utan minsta inre rapport till sit Mm jnoamn. Såsom jag således här icke förnam nå I gon möjlighet till geografisk konversation, för I modade jag någon historisk blifva lika litet al iIl räkna på, hvarföre jag rätt och slätt begärd: iI tre ägg, och, om möjligt, hårda. När frun bör. t,lde, att jag ville hafva hårkokta ägg, slog hor 2, jihop händerna och runkade på hufvudet mec (den allra roligaste och slugaste pariser-mine. ildet är icke möjligt! utbrast hon. — )Jo mint,lsanna — Då är ni en utlänning, min herre! ti— eAlldeles; men på det alt ni icke måtte -) frukta, det jag allenast älskar bårdt här i verlIden, så gif mig tillika en demi-tasse cafe-au-lait (begär man bär icke half-koppar, så får man hela skålar med kaffe, vid hvilken enorma qvanr Ititet jag icke är van)., — Cest bien, sade hon ål och sprang. in. Nu fick jag movera mig ensam flpå gården, och såsom den låg högt, bade jag tl derifrån em rätt angenäm utsigt öfver nästan -Ihela St. Germain, vesterut, och beundrade i flsynnerhet en mängd smala, men ganska höga tl småtorn, hvilka ur spetsen uppkastade en mörk ilrök mot bimmelen, och i sig sjelfva utgjorde I hvarken mer eller mindre än skorstenar, men icke till boningshus, utan till fabriker med ångmachiner. Visserligen var mitt nöje häraf stort, men I nu kommo äggen, thefat, salt c. c. och det var bättre. Imedlertid utsteg också en liten satt gubbe i skjortärmarne, och med en nankinsrock, som räckte till knäna; ban rökte sin pipa helt ogenerad, vände sig till mig, och jag förstod snart att det var ställets värd. Också han hade ingenting af det egentliga och granna Paris uti sig, utan gick på med den trefligaste jargon i naturen. Jag ägde väl ingen lång pipa, som han, men likväl bar jag med mig ett temmeligt munstycke, hvaruti jag satte min cigarr, och såg således icke heller ut fullt som en rabulist, ett följe som alltid håller cigarren blott och bar i munnen och gerna vänder dess tipp näsvist och direkt emot näsan. Icke vet jag om mitt krökta och modesta munstycke ingat mannen förtroende; men sedan jag börjat ett litet talämne om jernvägarne, af hvilka redan flera gingo ifrån Paris till Versailles, och en ny just höll på att fullbordas från S:t Germainstrakten, der vi sutto, så öppnade mannen sitt bjerta lika vidt som sin mun, och det vardt en glädje utaf. Hans ansigte syntes väl fult, som de flestas i Paris; men jag upptäckte likväl, att bjertlighet icke var en omöjlighet att finna. Han förskref sig från Bourgogne, och hade så litet and för tunga, att han obekymradt yttrade om Ludvig Filip åtskilligt, som jag finner betänkigt att anförtro åt pennan, eburu det möjligen an blifva angenämt för framtiden att minnas. Jetta temligen ogenerade språk har jag iakttait på flera ställen i Paris. Imedlertid ansåg ag, för min del, bäst passande att under dena politik förtära mina ägg, hvarvid jag lade igarren åsido. Litet derefter kom en tredje erson ut till oss. Det var en flicka, som bar vitt kaffe till mig och syntes omkring nitton ler tjugu år. Åter en ovanlighet i Paris! ty fverallt annars, både i hoteler och på kafeer, ser uppassning endast genom manlig betjening, argons; sjelfva rummen städas, sopas, och sänarna uppbäddas, allt af sådane; och hvad som Stockholm kallas värdshusflickor existerar icMen här borta vid Mont Parnasse befann an sig såsom utom Paris. Flickan, som kom, ; ir visserligen icke utmärkt vacker, men hade god och glad uppsyn, komplett olik daerna i Palais Royal eller på Boulevarderna. g förmodade att hon utgjorde en slögting till set, helsade, och efter en liten inledning fråde henne helt öppenbjertigt, om jag icke baTält i den förmodan, att hon icke var infödd Paris? hvarpå jag genast utan krus fick det nligaste svar. Det förhöll sig såsom jag tänkt. Pn var barnfödd och kommen från Etampes; n hette Victorine. Allt detta lät icke så oetiskt. Vid namnet Etampes påminte jsg mig ten, hvarifrån ett i Franska historien ganska ktbart fruntimmer härledt sig. Men härom mnde jag ingenting för Victorine, helst hon sert ej viste det ringaste ur historien. Hvilgoda egenskaper Fransoserna må hafva (i ;knik och all slags praktik tyckas de mig uMR rg NL nD