Aftonbladet – 19 september 1840, sida 3

Sn inelemnenmteR RAR HVAD ÄR EN TOURIST? Korrespondens-artikel. (Slut från Oadagsbl Jag gick således denna morgon öfver ifr Seinenps förnäma norra sida på en af de mån ilI broarne, och kom in på södra trakten. J yJgenomträngde Si. Jacques, och var nära slut stsjäl hela Paris åt detta håll, då jag drog migt ga j höger för att andas litet af frisk och ren del! de vidlyftiga trädgårdarne, som tillhöra Luxer bourgska palatset, och som med en af sina mätbga allcer gå ända till Observatorium. Ju i denna all exercerade man som bäst en trup byxorna påminte mig om den lysande Fransi krigshistorien, och jag stadnade ett ögonblic för alt pjuta den intagande anblicken af a fransosen bra ut. Såsom jag likväl aldrig lifstiden varit en vän af röda byxor, likasor jag i Köpenbamn sett mig utledsen på derva rande militärs röda frackar, vände jag mig ti en person, (efter utseendet en bourgeois) hvii ken, liksom jag, promenerade i Observatorii allen, och jag frågade honsm öppenbjertligt om hela Franska armåen gick i pantalonger, som efter min smak, bade en så ful färg? — Med myc ken artighet medgaf ban, att jag hade rätt min smak, men axlade sig på det gentila sätt som endast en fransos kan, och tillade, att all detta skedde af ekonomi. — Huru är det möj. ligt? utbrast jag; i mitt land är rödt kläde dyrast af allt! — eKan väl vara, men anmärk, min herre, att denna röda färg är endast krapp, I hvilken fås inhemsk i Frankrike, och man har uträknat, att härigenom 3 francs insparas på hvarje karl, emot för om bans byxor vore af hvilken annan färg, que ce soit., — Nå, det var minsann en annan sak. — cOch räkna efter, min herre, hvad det gör på en armåöe af en half million! — Alltför sant; men tillåt mig fråga, min herre, jag såg der nere vid Quai d Orsay en ung krigare i blå byxor, buru kan dermed häpga tillsammans? — Ahl (utbrast han, ögonen började glimma, och han höjde upp hela sin fizur), det var helt annatl det var icke en man af linien, det var en af Nationalgardet! Nationalgardet går i blått; åb, min herre, det är helt annatl, — Såå, tänkte jag, här har jag utan tvilvel en patriot för mina ögon. Såsom likväl byxorna nu spelat en tillräckligt lång roll i vår konversation, vände jag mig hastigt åt sidan, pekade på det längst i forden synliga Luxembourgska palatset, och frågade honom, hvad det var för en cbarmant cdificen. — cÅh! utbrast han, alltid fortfarande i sin värma, men som nu blandades med en tydlig förtrytelse, adet är Pairernes kammarel, — Pairernes? nåväl! det är ju ganska bra, eller hur? — aHu! bm, min herre, — Hvad! — Der håller man just nu på . . . just i dessa dagar I . att döma Louis Bonapartel — (Dennel unga vaurien bade för några veckor sedan landstigit i Boulogne cch med ett par och femtio personer tänkt bemäkliga sig Frankrikes thron, törmodligen i hopp, att det skulle gå lika lätt, som när hans farbroder, Kejsaren, kvm ifrån Etba och landsteg i Provence. Louis sitter nu som bäst fången i Paris, och väntar på sin dem.) Jag fixerade min man, förmodligen såg jag då här framför mig en så kallad Bonapartist, och let roade mig högligen att iakttaga detta slags politiska fysionomi. För att imedlertid ej inwomma i ett för mycket farligt samtal, sade jag lott: lugna er, min herre, jag är utlänning och jet väl icke huru här står till, men efter hvad g förmodar, skall Pairskammaren döma Louis onaparte till döden, hvarefter Konungen skall enåda honom och ånyo förvisa honom till Åserika; tänk bara efter, alt så gick det ju när .ouis ej längesedan försökte sig i Strasburg, och ärre blir det säkert icke heller denna gången. Derpå förde jag, för att komma vidare på in promenad, handen hastigt till hatten, jemte en lilla bugnivg, som betyder aadiö, min ber. Min interlokutör, som alldeles icke syns nöjd med den lyckan, att hans bjelte skulle ndas till Amerika, hade likväl nu ej heller mat parti att taga, än alt buga sig med det la korta och expressiva: Monsieur! (ty bär tljar man i vanligt bruk till afsked int vidare böfllighetsuttryck, än detta ord samt, och när minen, som åtföljer det, är d, få behöfs i sanning icke mera, Jag eg mig nu bort härifrån till en annan allie kså af omätlig längd, och som leder inåt trakrna af St. Germain. Denna i sanning sköra h luftiga promenad bär det vackra naronet e de Mont Parnasse, ehuru jag visserligen r hvarken kunde upptäcka något berg eller gon parnass, men deremot straxt i början -— enligt öfverskriften på porten — Cafe Venise. Efter tre timmars vandring kunde liten frukost icke vara ur vägen. Min Caau-Venise här såg mig för ingen del ut som granna, ståtliga och superba kafeerna nere i Ilva Daric:t dam han an uttra säl AR dre