Aftonbladet – 18 september 1840, sida 1

I Utskottets efsleg med 23 röster mot 17, som voro för inbjudzingen. OM BYSATTNINGSLAGEN. Prosten Östberg ansåg kapitalisternas intresce troligen hafva dikterat danna anstalts fortfarande. J Man borde dock göra något afseende på den skyl diges beklagansvärda tillstånd, om ban för hela i lifstiden skulle kunna qvarhållas i häkte, beröfvad (sin frihet. Bland sådsne vore dock många hederliga och beskedilga, men som ej för tillfället kunpest godtgöra, i afseende på hvilka det vore hårdt, om deras familj skulle beröfsves stöd och hjelp, huru förhållandet ej egentligen vore attanstsisom af ett brott föranledt. Önskade derföre upphörsnI de af en säden iurstitution. Flere instämde. P:osten Lundblad trodde, att den bysatte ej underiåter att trösta sig, då han ej egentligen begått brott. Det vore dock nog hårds avt han hålles inom galler, och mindre förenligt med tidons syfte. Då straffen för brott i allmänhet föreslås till nedj sättning och förvandling -till mindre omevskliga, så trulle det mycket såra, att se en medborgare, för sin hjelpsamshets skull blifvit Hiäande, i fängelse qvarbållas.. Ville instämma med dem, som väckt fråga om upphörande, eller också bysättnicgstidens inskränkning, så att den åtrinstone ej utdrages öfver den tid, då bysett: person afstått sin egendom och gjort reda för sig. Fiere instämde. Prosten Säve gjorde reda för Utskottets förslag, som han fann i det bela hafva en syftning till gäldenärs förmån. Afträder han sin egendom, skall ban befrias från bysättvingen, som dessutom ej får ega rum, utan för fastställdt uts!sg. Betäskligt hade dock Utskottet ansett att hborttaga detta sorts sireff, för avt förekomma vinpgleri; och Tal. trodde att kanske mårgen ändock gerna underkastor öig några ärs fängelse, för att undgå botalnivg af sin skuld. ! Prosten Tunelius önskade någon sådan lagmiftning, hvarigenom förtrosnde perconer emellan må befordras, och instämde 1 öfrigt med förre talarne; begärande derjemte återremiss. Dr Thomander begärde återremiss med tillägg: att gäldenär, som nyss varit bysatt, ej må åter insättas förr, än efter trettio dagars förlopp från den dag, då han blifvit utsläppt. Har skulle väl nefaligen behöfva denna tid till iordningställande af sina effärer m. m. Dr Björkman önskade återremiss, och fruktade för vingleri. Innan gäldenär åter insattes för samma skuld, böra fem år hafva förflutit; hvarefter han dock kunde åter insättas. Längsta bysättningstid borde eljest ej öfverstiga tre år. Prosten Östberg besvarade några anmärkningar, och fann orimligt, att bysatt skalli häkte förblifva tilldess ben gjorts reda för sig, ty detta skall då sldrig blifva honom möjligt. Pceosten Säve förklarade detta dermed, att mes ningen vore ait han skall qvarblifva.-till dess han afirädt sin egendom; och fenn Tel. detta billigt, och gillade för öfrigt gäldenärs skyldighet stt, åtta dagar efter det han fått del af legsökningsutslag, fullgöra domens innehåll; hvilken tid Dr Björkman ansåg för kort och ville hafva föröks uiil: 14 degar. Dr Moren önskade ett tillägg, som väckte mycken munterhet inom Ståndet, men hvilket Ref. ej var i stånd att uppfatta. 4 Prosten Lyth instämde i de gjorda anmärkningarne, kunde i intet afseende anso bysättning vara rättsenlig till sina följder, och beiviflade, attigäldenär derigenom kuude förmås till att betala. Staterådet Poppius vår äfven af fria åsigter, ansesnde bysättning ej längre böra fortfara, än tul dess dom om redogörelse ankommit; börandes för öfrigt gäldenär aldrig mor än en gång få inmanas för samma skuld. Begärde återremiss, hvarvid också Siåndet stannade. . Derpå föredrogs Konst. Utskottets memorial JG 32, rörande en, ifrån Bondeståndet kommen, väckt anledning till anmärkning mot föredraganden för handelsoch finansärenderne, hvaröfver yttrade sig Prosten Källgren, uppläsande 57, 60 och 61 SS af Regeringsformen, och i följe deraf hemställande till Ståndets bedömande, om ej dessa vore nog klara och tydliga, för att kunna föranleda till återremiss och vidare öfvervägande i Utskottet. Prosten Ödman hade alltid trott Gruudligan böra ordagrant följas, men då ingenting fisnes stadgadt om nedsättning, men väl om förhöjning afall. sorts bevillning, så hede man trots sig dertill hafva rätt. Får nu regeringen likväl nedsätfa tullen efter bebbg, så är Ständernes kalkul om intet, och borde detföre uttala sin öfvertygelsa i sådane fall, på det ,viden blifvande Riksdag, man målvete, buru förbållas bör. Flere instämides ? Biskop Nibelius fann grundlegsuttrycket svektydigt, om, då det stadgas att förböjning ej får äga rum, deref skulle följa, att ej heller nedsättning får ske; men epligt Tal; öfvertygelse vore den sillåslig. Intet vore derat att befara, då en fegering nog lärer vilja bibehålla inkomsterna och ej utan skäl lärer nedsätta dem. Den ena tolkningen kunde medgifvas så väl som den andra, och då rikets sanskyldiga nytta ej vore åsidosatt, yrkade Tal, bifell till Utsk:s afslag. Flere instämde. Dr Moren instämde med Hr Ödman; men fann tillika af mycken vigt, att Konungen i vissa fall får redsätta tullen, dock ej för enskilda Personer. Bisköp Heurlin förenade sig med Biskop Nibelius och var af den tanka, att regeringen borde hafs va rätt stt både höja och minska tullen, då många förhållanden kunna mellan Riksdagarne inträffa. Kunde reciprocitetssystem derigenom införaäj vore väl; hvarföre Tal. tillstyrkte Utskottetsogillande. syProsten Säve instämde med Hr Hoeurlin. Det vore ett verkligt fel i Grundlagen, om nedsättning, ej vore medgifven åt regeringen. En sådan Konungens rätt skulle vara nyttig för landet. Då det kan ifrågssättas om rågon exporttull bör ega rum för åtskillig inhemsk produktion, borde Konungen i sådano fall få begagna sin i.-Grundlagen ej förnekede rättighet. Prosten Ödman fann sig zu föranlåten att yttra, det kan sagt sig ej befera några vådor; och Vors bans önskan endast att äga visshet. Hade det.varit lagstiftarens mening att Konungen. skulle Kstva en sådan rätt, så hade den bordt slå uttryckt. Awt denna någon gång medgifvita, börde ej bit. Fråga RR