pr aMe SILSP fUPCHINReR. Det var der, som ha li de första tiderna af denna förening onekliger -Jehuru ganska obemärkt, gjorde sitt fäderneslan de väsendtligaste tjenster. De två första Sven ska Riksståthållarne i Norge, hvilkas ädla oci värdiga bandlingssätt i detta embete hvarje Norr man erkänt och egoat förtroende, funno snar i honom den man, som med ett varmt nit fö sitt land och sina landsmän hyste uppriktig: I tänkesätt äfven emot det folk, med hvilket Nor 58e numera måste äga gemensamma intressen och då hans öppna, lifliga karakter ingaf dei Jenskilda vänskapen tillit, utöfvade bans klokhet hans bekantskap med Norges inre ärenden, han redan i ungdomen väckta aktning för det re. presentativa statsskicket, och den förtroende. ställning hvari han var till den dåvarande högs aktnivgsvärde Norske Statsministern i Steck. holm, Peder Anker, rhed hvilkens enda barr och dotter Grefve Wedel-Jarlsberg var gift, er stor inflytelse på dåvarande Norska regerings gång. Usder hela denna tid förestod han Fi. nansdeparlementet; och det var derunder, som grunden lades till den kloka förvaltning a Norges Drätselverk och Statskredit, hvilken tiden visat vara så väl beräknad. Dessa förbållanden ändrades redan mycket, då Grefve Sandels, såsom Ståthållare i Norge, började att antaga en annan ställning till det konstitutionella partiet; och sökte, i likbet med Svenska styrelse-principerna, befästa centralisations-systemet och föröka embetsmanna-inflytelsen. Grefve Wedel såg sig genom en intrig underkastad en anklagelse i Stortbinget ,hvilken föranledde honor alt sjelf yrka Riksrätt öfver sitt förhållande; och ehuru denna domstol gaf honom en tillfredsställande upprättelse, tog. han afsked från Statsrådet. Han egnade sig nu hufvudsakligen åt vården om sina botydliga egendomar, hvilka äfven genom hans svärfaders död blifvit så ansenligt tillökade, att de fordrade hans verksamhet och ordningssinne. Kallad af sina medborgares förtroende, fullgjorde han likväl sina pligter omot fåderneslandet, såsom S:orthiogsmap, 1824, 1827, 1828 och 1830, der han nästan ständigt var P:esident I ettdera af Thingen och ofta vid Ssorthingei. Man känner den ståndaktighet, hvarmed Norska representationen dessa åren afslog alla de förändringar i gruadiagen, som Regeringen framställde; och man äger en enskild an ledning att hålla Grefve Wedel räkniog för hans fosterlärd:ka handlingssätt, då det nya verktyget för dena såkallsde amalgamationer, som 4828 blif vit utsedt i Grefve v. Platess person, sedan lång tid tillbaka stod i de intimaste väaskapsförhållanden med den Norska patrioten. Att Grefve Wedel, under sådana personella ställningar till främlingarne i norska regeringen, och genom sitt gåstfris, öppna väsande, skulle stundom blottställas för klander af do egna landsmän, hvilka, obekante med det alltmer upplysta tänkesättet i Sverge om norska folkets förbållanden och dess statsinstitutiouers företräde, slitför mycket missatänkte svensk inflytelse, det var ej underligt. Men han bibehöll, det oaktadt, ett förtroende, som snart skulle återtaga hsla sin styrka, sedan han sjelf, såsom Riksståthållare, ställdes i spetsen för sitt lands regsriag. Om i donna ställning, emellan en Konung, som vistades i annat land, naturligt underkastad intrycken af en, vid andra former invand omgifning, och ett folk, med enkla seder, hvars sunda vett vill genom sin nationalrepresentations kraft framgå till sitt mål, det icke lyckades Grefven att tillfredsställa hvarje fordran å begge sidorna, har kan likväl vuonit lönen för sitt ädla nit och sina repa afsigter. Akining och saknad emottega hans stoft, då hans son snar: öfverför det till Norge från Wiesbaden, der Grefyen, alltifrån medelåldern besvärad ef svår gikt, trodde sig finna lindring, men, under ett anfall af stenplågor, fann döden. Äonu en har således bortgått af de män, hvilka med en Krogh, en Sverdrup och andre utmärkte sänkare, utarbetade den förtjenstfulla norska kon siitutionen, som är så utmärkt väl afpassead för det norska folkets flärdlösa och på en urgammal personlig frihet grundade sambällsställning, men åt hvilken dess vedersakare icko dessmindre söka gifva utseendet af en kompilation från Cortes-författningen, franska revolutionstidens statsförfattningsförsök och föreskrifterna om den svensta rådsanevarigheten, m. m., likasom om ej statsmannsklokheten kunde hemta ledning af allmänt erkända principer, utan att obetänkt efierhärma dessas tillämpping. Deras verk lefrver likväl — och Norge skall säkert alltid med vördnad och tacksamhet erinra sig dem. Om denne mans frånfälle kommer att medföra en återgång till systemet, att utse svenske Ssåthållare, så torde sådant gifva norska folkei anledning till den första förändring i denna grundlag, en förändring, hvilken, som mean vet, i fall den fattas vid trenne på hvarandra följande Storthing, icke af dot kuvgliga veto kan hindras. Grefve Wedel-Jarlsbergs enskilda lif var utmärkt af redlighet och verksambet. Hans husliga lycka fullkomnade det cberosnde, som gifver ät familjfadren och medborgaren det friska sinnets styrka så väl i de enskilta, som allmänna bestyren. Hans hem var trefnadens, glädtighetens och bildningens; och hen öfverlemnade sig med nästan ynglingavärme åt ssmmanlefnadens beheg, då ej krämporna hindrade honom derifrån. Hans utseende innebar, I visst afseende, en egenhet, som Jätt kunde förvilla de så kallade amenniskokännarna. Oaktadt hans rena !och öppna inre, hade han nämligen något i sin blick, som tycktes utvisa en skygghet — men obehsget derafskingrades genast vid ljudet af hans hjertliga röst. aHan såg ej folk i synen, som man säger, förr än han hade hört dem svara honom, elier länge sammanvarit med dem: liksom hade han varit rädd att med sin liflighet upptäcka det intryck, deras utseende kunnat göra på honom sjelf, Men — då han slutligen slog upp sina ögon; då han fästade den eldiga blicken på den, med hvilken han talat, då såg man icke endast ett öga, strålanda af lif Och känsla mnten I alangen dare?