Aftonbladet – 16 september 1840, sida 2

SA AA AS UB Till en början kan det vara alldeles detsamma hvad en tourist är för slag. Men, om han också icke är så ged att definiera, om man ieke alls skulle kunna säga hvad han är i naturep, så är det dock säkert att han kan göra sin sak på ganska olika sätt. En tourist i Paris, t. ex., kan påhelsa museer, bibliotheker, teatrar och allt detta, som tusende sedt före honom, och ban kan tala derom för satt ålerupprepa för tolfhundrsnittionde gången hvad som hela verlden vet och sett; han är då en dum tourist. Han kan cckså göra sin visit hos Casimir Delavigne, hos Vietor Hugo, bos Alexander Dumas, Georges Sand, de la Mennais ... för att betrakta så märkvärdiga personer i ansigtet eller observera hvad tofflor de bruka, när de gå hemma. Detta vet väl icke hela verlden, det är sant. Det kunde således förtjena att skrifva om, men det kunde hända, att mången fann det tråkigt, enfaldigt, onödigt. I en så olycklig händelse blir då touristen äfven en dum tourist. Men skulle det icke kunna gå an för honom att låta bli allt detta? Skulle han icke kunna i en stor och märkvärdig stad hilta på att se hvad ivgen ännu sett eller frågat efter att se; med ett ord, skulle han icke kunna vara olärd ? Det är visserligen svårt, ty, för att vara olärd, fordras alt gå en alldeles ny bana. Han kan då icke mera hålla katalogen i ena handen och lorgnetten i den andra. Han måste gå utan rådgilvare. Ty allt hvad vägvisare . . . Manuels, Itineraires, Conducteurs . . . säga honom, går ut pä alt föra honom in på den hundratusen gånger beträdda banan. Jag var händelsevis en förmiddag hos en af mina bekanta, Faubourg S:t Honorc. Den stora operakomponisten Halevy kom dit. Han bade den artigheten att bjuda oss biljetter för aftonen: bans judinna skulle gifvas. Vi gingo och bade roligt från kl. 7 till midnatten, eller en liten halftimma derefter. Man vet hvad sång och musik i fem akter vill säga. Man kan aldrig yttra nog till beröm för ia Juive, vissa scener emellan juden Elezszar och den kathbolske grand-prevöliny äro af en alldeles sönderslitande förträfflighet: Aila raderna klappade med hela rötmånadens enthusiasm (vi voro i Augusti; men amfitbeatern, der vi suto, teg: teg icke af brist på känsla för den ofta rätt sköna musiken, men det hör till tonen att amfitheaterns händer alltid tiga, och det tyckte jag om. Utan tvifvel kommer judinnan snart till Stockholm, och man får då med egna ögon se den stora kittel, hvarunder elden flammar isista akten, och bvari den olyckliga, vackra, trofasta Rachel kastas i sista scenen. Men ridån faller, innan hon kommer alldeles ned i kitteln; åskådaren vet blott, att den goda, oskyldiga flickan som bäst ligger och kokas lefvande, under det att han makligt och trefligt promenerar hem ifrån rue Pelletier, och när han hinner till Boulevard des Italiennes, kan han boppas att hon är död, eller åtminstone halfkokt. Det lysande i uppsättningen minskar icke det djupa intryck, som la Juive lemnar efter sig; jag bar aldrig sett så många och så herrliga hästar på scenen. Äfven aktörerne gjorde sin effekt. Hr Dupreg, såsom Etgasar, är ganska säkert en stor talang: han har 735,060 fr. iårlig inkomst. Man beklagar, såsom jag hörde, att bans röst betydligen aftagit de sista åren; jag, som icke bört honom förut, hade häraf ej så ondt, men deltog likväl i den allmänna och grundade sorgen. I händelse Judinnan skall gifvas i Stockholm, är det alltid vigtigt att begripa hvilken som skall sjunga ElEssars parti: jag begriper det icke, och det gör detsamma. För att bemma hos oss få någon analogi till Hr Dupie, som förlorat rösten, tänkte jag naturligtvis på vår Sällström, som också innan han dog, mycket förlorade rösten. Han hade således varit ett godt motstycke att använda. Så snart det är frågan om en tragedi, eller en tragisk opera, såsom denna, föreställer man sig aldrig hvilken djup och sann effekt det gör på åhöraren, då han, utom den sorg sjelfva det tragiska i theaterstycket ingifver honom, tillika får tillfälle att känna smärta öfver någon sjunken eller sjunkande talang inom theaterpersonalen. Jag kan högtidligen bevittna, både i Stockholm och älven i Paris, att jag sett mången åskådare hopdraga ögon och läppar till den melankoliska formen, samt utgjuta de uppriktigaste och talrikaste suckar i och för förlusten af den och den sångarens röst, den och den sångarens utseende. (,Herre Gud! den stackars Sällström! han bar dock varit någonting i sina dagar!, — cAck, aj, aj, och den arma Henriette Widerberg! hör nu, nu sjunger hon falskt — men jag, jag mins henne! O min Gud, det var någonting att höra!l o. s. v. Likaså i Paris: cCAh mon Dieu! tenez, tenez, quel dommage! Mr. Dupre, il va se perdre! comment — ah mais? — grand Dieu! gen est fait!y o. s. v.) Lingt färre till antal ocn mindre till djup har jag hört suckarne öfver pjesernas eget innebåll, eburu bedröfligt som möjligt också det biöd till att vara. Jag hållar ce5ladae nå