Aftonbladet – 16 september 1840, sida 2

ke skulle synas litet ny — att man vid uppsättningen af tragedier och opera-serier så mycket som möjligt bör fylla rollerba med talanger, som befinna sig i nedgående. Det tragiska fördubblas härigenem, och är det möjligt för orkestern att erbjuda någon mindre god violin elier åtminstone någon gång en falsk oboö, så får man tredubbel valuta för sina åt en sorglig afton ämnade penningar. Men allt detta torde icke vara så godt att åstadkomma i Stockholm. Sedan Sällström dött ecch Widerberg sflägsnat sig, känner jag icke några egentligen sjunkande sångtalanger hos oss mera: för att kunna sjunka, är det oundgängligt att först hafva stått på en viss höjd. Kanske skall Jenny Lind någon gång i sin framtid kunna gifva oss denna djupa sorg, ty någongång skall väl äfven den herrligaste natur deklinera: men det gör mig redan på förband så ondt, att ens tänka åt det bållet, att jag lemnar bela Stoekbolm ur min föreställning, och återvänder till rue la Harpe, der jag med rätta är. Jag slutar med den anmärkningen, alt la Juive är en ganska god pjes, och Halevy njuter för närvarande det största rykte i Paris ibland allvarsamme och lärde komponister. (Han här för sin grundlighet blifvit insatt till ehef för sångscenen vid Franska operan: han är således ett motstycke till vår Isak). Af Meyerheer och Auber höres ingenting af betydenhet. Donizetti arbetar för Italienska operan, och Rossini tiger: det roliga ryktet går — för sanningen kan ingen ansvara — att Donizetti gifvit Rossini 50,000 fr. för det att ban ej vidare skall skrifva någonting. Det är således som Donizelti blifvit ensam på sitt fält; och ännu märkes vid sina små tillfällen lemningar af den furore, som hans Lucie en gång åstadkom, och som på silt egna vis fortf . .. Men, store Gud, hvart tar detta vägen? Det var ju här frågan om en tourist, som alldeles icke skulle befatta sig med tbeatern och med saker som hela verlden vet? Häraf ser man buru outransakligt svårt det är, att icke vara lärd; frestelsen att skrifva för tionde gången detsamma, som nio skrifvit förut, är så stor, så oemotståndlig, att . . . det är en ordentlig frestelse. För öfrigt har också denna tourist begått den oförlåtliga dumheten att framkasta, det Judinnan icke skulle med rätt tragisk fördel kunna gifvas i Stockholm, i brist på förlorade talanger. Vi ansvara för att om, såsom troligt är, Hr Gänther får Eleszars parti, skall ban efter tjugonde eller trettionde representationen vara alldeles förstörd (ty aldrig har någon Jude på en qväll haft så förskräckligt att sjunga); och blir Hr Gäntber väl en gång förstörd, så kan han nog derefter anse sig för en sjunkande talang, så godt som någon, så godt som både Sällström och Dupre, och han kan väcka allmän rörelse i mån af sitt förfall. Skulle ban deremot hafva stolthet nog, att vilja bibehålla sig på sitt zenith, så råda vi honom att icke sjun . .. Ack! der äro vi nu igen. Är det då alldeles ogörligt att icke kunna låta bli att säga, det hela verlden vet? Det är svårt! — ack — tillåt — blott ett enda litet litet tillägg! Den aktri;, som bade sjelfva Rachels parti, vsr mademoiselle Julian, och bon sjöng obetydligt, jag försäkrar att hon sjöng knappt öfver medelmåttan: får vår Jenny, såsom naturligt och rätt är, denna roll, så blir det ånyo en triumf för den Svenska scenen; ty likasom säkert i Europr ingen sådan Lucie de Lammermoor funnits till, som Lind redan visar sig vara, så skall också ingen i yverlden öfverträffa henne i Judinnans parti — Nå, men det vet också hela verlden! Ja, då begriper jag icke vidare hvad jag skall skrifva om, — God natt. Den 29 August!,